Allt detta ansvar
Jag känner mig som världens mest negativa och tråkiga människa. Det känns som det är negativt på negativt, ledsamt på ledsamt, och skit på skit. När tar detta slut?
Jag är så trött så jag vet inte var jag ska ta vägen, och med allt som händer hela tiden är det inte konstigt att det ständigt är nattsvart, eller iallafall molnigt, och det blir man ju inte direkt piggare utav.
Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska göra. Jag står vid vägskäl hela tiden, utan att veta var jag ska.
Jag försöker ta ett steg i rätt? riktning, men det kommer tio bakslag istället som gör att jag ångrar det där steget jag ändå försökte ta. Den här handen jag ändå försökte sträcka ut. Det går inte.
När jag tror att ETT problem sätter käppar i hjulen för att få saker att fungera blir jag ju såklart alldeles över mig given när jag inser att det finns problem en miljon gånger större än vad jag trodde var grundproblemet, och dessa i sin tur förvärrar ju grundproblemet och gör att vi aldrig kan komma vidare.
Många är sårade, särskilt Jag. För det är liksom på mig ansvaret att rätta till allt detta hamnar. Och nånstans mitt i allt "jag måste ta på mig ansvaret för ingen annan gör ju det" så känner jag ändå att det är FEL!!
Samtidigt kan jag ändå inte släppa allt jag nu fått veta heller, för VEM ska ta hand om det om inte jag gör det? Det har jag redan gått på tok för långt och det känns som att vadsomhelst kan hända om ingen gör nåt!
Men hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt, eller som rättare sagt inte inser vad han har för problem, och att dessa problem i sin tur leder till att man praktiskt taget förstör sitt liv, och många andras med för den delen. Allt det som man egentligen har brytt sig om blir inte värt nåt istället.
Jag har fina vänner, tack, jag har mamma, tack, men sen då..? OM man behöver nåt mer.. Var finns dom? Och hur ska man klara av att acceptera att dom kanske aldrig kommer att finnas på det sättet man behöver och önskar..?
Tokig?
Hej på er!
Vad roligt att så många av er uppskattade mitt rese-inlägg- Hoppas ni kommer ha nytta av det ni som funderar på att ge er ut och resa med barnen här i vår-sommar eller vinter, eller längre fram.
Kul med respons iallafall!!
Usch igår hade jag en tung dag. Jag gör mitt bästa VARJE dag för att försöka släppa saker som hänt och som tynger mig och gå vidare i livet, men vissa dagar kommer de där känslorna ändå och det finns inte så mycket annat att göra än att bara låta dem komma. Det var ett tag sen jag grät, det känns som det var evigheter sedan även om det nog inte var såå längesen, men igår grät jag och grät och grät.
Allt bara kom. I vanliga fall är jag en expert på att älta. Men igår ältade jag inte saker som hänt, jag hamnade i djupare tankar än så. Det är ingen idé att jag försöker förklara för jag fattar inte riktigt själv, och det som är svårast när jag känner sådär är att jag känner mig så ensam. Eftersom jag knappt förstår själv är det så svårt att söka tröst och trygghet hos någon annan, för hur ska dom förstå när jag inte kan förklara?
Nu låter jag heltokig, och det kanske jag är emellanåt. Men det här är en del av mig, och jag har försökt skaka av mig det alldeles för länge. Allt måste fram, hur mycket tårar som än krävs..
Nu är det dags för veckans massage. Helt underbart!
Vad roligt att så många av er uppskattade mitt rese-inlägg- Hoppas ni kommer ha nytta av det ni som funderar på att ge er ut och resa med barnen här i vår-sommar eller vinter, eller längre fram.
Kul med respons iallafall!!
Usch igår hade jag en tung dag. Jag gör mitt bästa VARJE dag för att försöka släppa saker som hänt och som tynger mig och gå vidare i livet, men vissa dagar kommer de där känslorna ändå och det finns inte så mycket annat att göra än att bara låta dem komma. Det var ett tag sen jag grät, det känns som det var evigheter sedan även om det nog inte var såå längesen, men igår grät jag och grät och grät.
Allt bara kom. I vanliga fall är jag en expert på att älta. Men igår ältade jag inte saker som hänt, jag hamnade i djupare tankar än så. Det är ingen idé att jag försöker förklara för jag fattar inte riktigt själv, och det som är svårast när jag känner sådär är att jag känner mig så ensam. Eftersom jag knappt förstår själv är det så svårt att söka tröst och trygghet hos någon annan, för hur ska dom förstå när jag inte kan förklara?
Nu låter jag heltokig, och det kanske jag är emellanåt. Men det här är en del av mig, och jag har försökt skaka av mig det alldeles för länge. Allt måste fram, hur mycket tårar som än krävs..
Nu är det dags för veckans massage. Helt underbart!
Torsdag den 15 December
Tänk att det redan är den 15:e december. I övermorgon är det min födelsedag.. och bara 1 vecka kvar till julafton. Det här året har gått helt läskigt fort, och jag har utan att överdriva inte hängt med en sekund känns det som när jag sitter och tänker tillbaka.
För ett år sedan satt jag och kämpade med tentor, examinationer och praktik, medan jag samtidigt försökte få ihop mammalivet och livet som nybliven fru, ha ett städat och perfekt hem, ha tid för mina vänner, träffa familjerna, vara pigg och glad och bry mig om alla andra som jag alltid gjort, baka och laga mat, packa ner hela livet och flytta till vårt nya hus, åka på bröllopsresa, och nånstans däremellan hinna med att känna mig lycklig. Tankarna var inte alltid där de skulle och jag skulle snart komma in i en svacka.
Men vad visste väl jag om det, Då..?
Förra våren var som i en dimma, ungefär som mellan verklighet och dröm. Jag fattade ingenting bitvis, men kände mig ganska nöjd och att jag hade situationen under kontroll stundtals också.
Sommaren kom och äntligen, efter tre års slit på universitetet och med en liten bebis med mig i tandläkarstolen, fick jag min efterlängtade Tandhygienistexamen. Nu kunde livet börja, i lugn och ro. Eller?
Min svacka tog sig rejält när kroppen sakta men säker började slappna av, och allt jag varit med om och faktiskt klarat av de senaste 2 åren blev så överväldigande för mig att jag klappade ihop.
En förlust har under hösten också satt mig totalt ur balans. Det är troligen en av de svåraste personerna man kan förlora, särskilt som de fortfarande är i livet och bara ett stenkast bort, egentligen. Det är inget jag önskar, men efter år efter år efter år med nya försök har jag insett att den enda man kan förändra är sig själv. Som min kloka Moster C säger: " Det är inte hur man har det, det är hur man tar det"
Detta är inget jag varit öppen om alls, utan det är bara mina närmsta som vet om hur jag har kämpat med mig själv, och det beror på stor del till att jag inte vetat riktigt själv vart jag stått, vad jag känt, och framförallt VARFÖR. Och just frågor och ifrågasättande är inget jag riktigt orkat med. Därför har jag undvikit det i mesta möjliga mån och gjort så gott jag kunnat i de sammanhang jag absolut inte kunnat undvika.
Jag blir starkare för varje dag som går, och det är verkligen något fantastiskt som händer i en när man växer och upptäcker och inser saker. Det är aha-upplevelser som jag inte kan förklara.
Men det jag vet idag är att det har varit en otroligt svår tid i mitt liv, och det är egentligen helt otroligt att jag klarat utav det ståendes på mina två ben. Många faller på vägen, och vissa faller när det är över.
Med världens bästa familj, underbara vänner och en stark jävla vilja har jag kommit långt.
Varje dag är inte längre en kamp, varje dag är härlig och det finns massor med roliga och mysiga saker att ta sig för, man måste bara tillåta sig själv att se möjligheterna.
Happy friday?
Hej på er!
Så roligt att så många kommenterat och talat om var nånstans ni bor och vad ni gjorde igår, torsdag.
Tänk vad utspridda ni är över lilla landet lagom. Själv bor jag ju i vad som känns mitten, men det är ju södra Sverige. Mitt emellan Sthlm och Oslo faktiskt. Lilla Värmland, Karlstad.
Igår var vi ju till doktorn med Lilly, och mycket riktigt, Streptokocker!
Så nu blir det penicillin i 10 dagar, men hon var mycket piggare redan igår eftermiddag så läkaren sa att hon kan leka med andra barn efter två dagars medicinering, då är man garanterat smittfri! Skönt.
Dock hann vi knappt ifrån vårdcentralen, och jag satt som i en dimma på apoteket. Jag kände mig alldeles snurrig, varm, och hade såå ont i halsen, nacken och öronen. Nåt var på gång, men det kom liksom så snabbt. Det flög verkligen bara på mig.
En timme senare låg jag däckad i sängen med feberfrossa och värk i hela kroppen. Jag grät, fick sån panik över vad som hände. Jag hann liksom inte med riktigt. Och det gjorde så ont. Tur att jag fått starka smärtstillande mediciner efter mina operationer, för dom kom väl till nytta igår och inatt.
Lilly har varit med Mamma, Moster och barnen idag på förmiddagen och jag har VILAT! Febern har lagt sig och jag hoppas vara lite bättre ieftermiddag även om jag går på smärtstillande, det känns så skit att ligga hemma och vara sjuk när Moster och dom är här :(
Less
Oj vilken röra det blivit här hemma. Att renovera ovanför en trapp där det är många meter upp till tak är det inte bara att ställa en stege kan jag lova. Jag ska visa er lite bilder sen på röran i trappen.
Som det är nu är vi fast på nedervåningen och Fredrik och TJ är fast på övervåningen. Vi får se om vi ses till middagen eller om vi hörs imorgon när det är färdigspacklat och tapetserat :)
Jag måste bara säga att jag är så less på en person som kommenterar.
Denne utger sig naturligtvis för att vara någon den inte är, men med det iptracker-programmet jag har kan man få fram bra mycket mer information än den här personen verkar förstå.
Jag säger bara lilla lilla lilla Ödeshög är inte så stort som du tror!
Så sluta läs! och sluta definitivt kommentera. Dina löjliga och tragiska kommentarer rör mig inte i ryggen!
Som det är nu är vi fast på nedervåningen och Fredrik och TJ är fast på övervåningen. Vi får se om vi ses till middagen eller om vi hörs imorgon när det är färdigspacklat och tapetserat :)
Jag måste bara säga att jag är så less på en person som kommenterar.
Denne utger sig naturligtvis för att vara någon den inte är, men med det iptracker-programmet jag har kan man få fram bra mycket mer information än den här personen verkar förstå.
Jag säger bara lilla lilla lilla Ödeshög är inte så stort som du tror!
Så sluta läs! och sluta definitivt kommentera. Dina löjliga och tragiska kommentarer rör mig inte i ryggen!
Måndagkväll
Det är måndagkväll, imorgon är det dags. Kl tio. Jag är nervös.
Har försökt tänka på annat i veckor men vad hjälper det nu, den här "kvällen före" kommer alltid komma där man sitter och försöker tänka på annat samtidigt som man innerst inne VET vad det är man ska gå igenom.
Och jag vet verkligen vad det är jag ska gå igenom. Det är tredje gången på drygt ett år, och på nåt sätt känns det så himla meningslöst.
Vad är det som säger att det kommer lyckas här gången, det har ju inte gjort det de två första gångerna.
Man ska inte bara ge det en chans mentalt, man kommer känna smärtan också, och samtidigt ha vetskapen om att det kanske ändå inte lyckas. Trots att man gett sitt allt, både mentalt och fysiskt.
Jag vet inte, men jag känner mig ganska pessimistisk inför morgondagen. Jag vill inte ha några stora förhoppingar, för jag fixar nog inte att bli besviken EN gång till. Det är nog därför jag har svårt att se något som helst positivt i detta. Rädslan att bli besviken och sårad tar över helt enkelt.
Och jag hatar att tappa fotfäste!
Alltså blogg.se
Helt ärligt blogg.se!!
Det är nu 10:e gången på mindre än en vecka som det är krångel med kommentarerna.
Jag ser kommentarer, godkänner dom, och när jag senare fått fler kommentarer att godkänna så är de gamla jag nyss godkänt borta. Närmare 60 kommentarer har nu totalt "försvunnit", 3 st senast för två minuter sedan.
Det känns så jävla elakt när människor tar sig tiden att kommentera och kanske vill föra fram nåt viktigt som jag inte hinner svara på eller ens se innan det försvinner i tomma intet.
Till er läsare.. jag godkänner ALLA kommentarer, men jag förstår inte varför en del bara försvinner.
Blogg.se, SKÄRP ER! Det här är inte okej!!! Fixa buggen eller vad det nu är som orsakar detta!!
Det är nu 10:e gången på mindre än en vecka som det är krångel med kommentarerna.
Jag ser kommentarer, godkänner dom, och när jag senare fått fler kommentarer att godkänna så är de gamla jag nyss godkänt borta. Närmare 60 kommentarer har nu totalt "försvunnit", 3 st senast för två minuter sedan.
Det känns så jävla elakt när människor tar sig tiden att kommentera och kanske vill föra fram nåt viktigt som jag inte hinner svara på eller ens se innan det försvinner i tomma intet.
Till er läsare.. jag godkänner ALLA kommentarer, men jag förstår inte varför en del bara försvinner.
Blogg.se, SKÄRP ER! Det här är inte okej!!! Fixa buggen eller vad det nu är som orsakar detta!!
P.A.U.S
Hej på er. Det var länge sedan. Jag har haft en lång bloggpaus, först under resan och egentligen sedan jag kom hem också. Jag har helt enkelt tappat sugen efter att blogga.
Det är inte lika roligt att delge er mycket och lite till när jag känner att det inte ger nånting. Sen är ni riktigt dåliga på att ge respons. 5 kommentarer på en dag när så himla många läser är lite dåligt tycker jag och det är självklart en bidragande orsak till att man tappar lusten att dela med sig.
Efter en skitsak förra veckan som hade med bloggen att göra (och som också tvingade mig att ta bort ett för mig VIKTIGT inlägg) har jag lessnat. Jag vet att det är många som läser enbart för att snoka och för att kunna gå och prata om mig och mina nära bakom min rygg och det är skamligt tycker jag.
Att ni inte skäms! Har ni verkligen inget roligare och vettigare för er? Och det är så tråkigt att NI ska få förstöra för alla andra härliga människor som klickar in sig här varje dag och älskar att läsa vad jag skriver och titta på i deras ögon inspirerande och roliga bilder!
Och tänk vad kul det är när folk vågar tala om att de känner igen någon från min blogg. Ibland är det mig, ibland är det min syster och ibland någon vän. Det är ju jättekul, och de tycker de andra också. Så fortsätt gärna med det ni som är så modiga :)
Jag vet inte var de bär av med bloggen nu. Kanske kommer den upphöra helt, eller också sätter jag lås på den så jag kan ha koll på vilka som läser och på så sätt utesluta alla patetiska snokare, plus att jag då inte behöver känna en press att skriva för att göra alla andra nöjda, utan då kan jag verkligen bara skriva för mig själv och för de jag vill ska läsa! Som det är idag kan jag inte alls skriva det jag egentligen skulle vilja i alla lägen, med risk att någon känner sig utpekad eller ger mig skit på annat vis. Därför vore det skönt att kunna ventilera mig genom bloggen som jag alltid kunnat och vill!
Jag har alltid varit och kommer alltid vara en känslomänniska och bloggen har under flera år nu varit ett bollplank för mig. Inte nödvändigtvis att jag alltid vill bolla med er, men ibland är det skönt att bara skriva av sig, och ibland är det skönt att känna ert stöd..
Jag tar inget beslut idag, vi får helt enkelt se var det bär. Och det beslutet är jag nöjd med, just nu!
Det är inte lika roligt att delge er mycket och lite till när jag känner att det inte ger nånting. Sen är ni riktigt dåliga på att ge respons. 5 kommentarer på en dag när så himla många läser är lite dåligt tycker jag och det är självklart en bidragande orsak till att man tappar lusten att dela med sig.
Efter en skitsak förra veckan som hade med bloggen att göra (och som också tvingade mig att ta bort ett för mig VIKTIGT inlägg) har jag lessnat. Jag vet att det är många som läser enbart för att snoka och för att kunna gå och prata om mig och mina nära bakom min rygg och det är skamligt tycker jag.
Att ni inte skäms! Har ni verkligen inget roligare och vettigare för er? Och det är så tråkigt att NI ska få förstöra för alla andra härliga människor som klickar in sig här varje dag och älskar att läsa vad jag skriver och titta på i deras ögon inspirerande och roliga bilder!
Och tänk vad kul det är när folk vågar tala om att de känner igen någon från min blogg. Ibland är det mig, ibland är det min syster och ibland någon vän. Det är ju jättekul, och de tycker de andra också. Så fortsätt gärna med det ni som är så modiga :)
Jag vet inte var de bär av med bloggen nu. Kanske kommer den upphöra helt, eller också sätter jag lås på den så jag kan ha koll på vilka som läser och på så sätt utesluta alla patetiska snokare, plus att jag då inte behöver känna en press att skriva för att göra alla andra nöjda, utan då kan jag verkligen bara skriva för mig själv och för de jag vill ska läsa! Som det är idag kan jag inte alls skriva det jag egentligen skulle vilja i alla lägen, med risk att någon känner sig utpekad eller ger mig skit på annat vis. Därför vore det skönt att kunna ventilera mig genom bloggen som jag alltid kunnat och vill!
Jag har alltid varit och kommer alltid vara en känslomänniska och bloggen har under flera år nu varit ett bollplank för mig. Inte nödvändigtvis att jag alltid vill bolla med er, men ibland är det skönt att bara skriva av sig, och ibland är det skönt att känna ert stöd..
Jag tar inget beslut idag, vi får helt enkelt se var det bär. Och det beslutet är jag nöjd med, just nu!
En svår och jobbig grej
Överskriften till det här inlägget har jag funderat på länge. För att inte tala om innehållet.
10.000 personer läser den här bloggen varje vecka, och därför är det otroligt svårt att veta vad jag faktiskt kan skriva och vad jag borde undvika att skriva. Men det jag kommit fram till är att det inte går att tänka så.
Sanningen är alltid sanningen, hur smärtsam den än må vara, och här är min sanning, om än lite retucherad.
Det finns så många underbara människor i min närhet och lite längre runtomkring, det finns otroligt många positiva och fantastiska saker, händelser och detaljer som gör mitt liv precis så härligt och bra som jag VET att det är! Men det här inlägget ska inte handla om allt underbart, roligt och solstråligt.. tyvärr.
Det ska handla om något som tyngt mig länge länge. I många år för att vara exakt.
Jag minns inte när det här började bli en svår och jobbig grej för mig. Det är ju alltid lätt att skylla ifrån sig på andra och säga att allt är någon annans fel. Och i ärlighetens namn betedde jag mig långt ifrån på mitt allra bästa sätt, och jag var en allmänt förvirrad tonåring som skämdes över att ha fått bröst. Ja ni fattar. Osäker och trotsig.
Men åren har gått och därmed har jag också insett att vissa saker verkligen inte är okej. Vissa saker kan man bara inte tolerera. Såhär ska det ju inte vara.
Jag borde ha tagit tag i det tidigare, men istället drog jag mig undan i perioder för att återigen varenda gång, när det gått för lång tid, krypa tillbaka till korset.
Nu i efterhand inser jag att jag aldrig borde ha gjort det. Jag borde ha satt ner foten direkt. Brutit direkt, och aldrig utsatt mig själv för risken att bli såhär sårad nedtryckt som jag blivit.
Och trots att jag i vissa situationer kan vara riktigt hård och tuff och stå på mig så har jag i de här sammanhangen alltid varit lika vek som hälsenan på en gråsparv, och det stör mig nåt fruktansvärt! Varför?
Efter de senaste hektiska, stressiga och händelserika åren har jag inte haft en chans att stanna upp och tänka, känna efter, bearbeta och ta itu med. Då hade jag aldrig åstadkommit det jag faktiskt gjort och det är jag mycket stolt och glad över, samtidigt som jag är av den åsikten att problem inte ska sopas under mattan.
Istället har det här problemet växt och växt, nya saker har hänt hela tiden, plus en massa andra saker som egentligen inte har med detta att göra men som också varit tuffa, och på både gott och ont har jag den här lediga sommaren kunnat ta tag i det.
Ta reda på VAD jag känner, vad jag VILL, HUR det ska bli som jag vill, och HUR jag ska tänka för att stå stark igenom det. Jag är tacksam för tiden, för mina vänner, för min närmsta familj, för min dotter och för min man.
Jag är också tacksam att jag äntligen tänkt på mig själv och tagit ett beslut för min egen skull och inte tänkt på vad andra ska tycka. Det blir bäst såhär och livet kommer gå mycket lättare nu när det blåser medvind!
Tisdag
Frihet!
Veckan i Dalarna var precis vad jag behövde. Igen. Jag var pigg, glad och hade samlat massor med kraft.
Jag har kämpat så otroligt mycket den senaste månaden med att kontrollera mina tankar och att fokusera på det positiva, och jag tyckte verkligen att jag kommit en bra bit på vägen i att växa som människa, att stressa ner, och att ta mig tiden att må bättre och leva i nuet.
Men tankarna maler i mitt huvud vad för mening det är att kämpa om inte de man älskar mest tror på att man ska klara det och istället väntar på att man ska misslyckas.. Och om man misslyckas så ska man straffas. Det är inte rätt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den ekvationen går ihop om allt man vill är att stötta personen.
Jag är otroligt besviken. Jag vet inte hur jag ska komma över det, och just nu orkar jag inte ens tänka på det!
Vila och Läka
Så var det den fjärde dagen efter operationen. Natten har varit ganska bra och jag har fått sova utan några större problem med att vända mig och så. Emma var hos mig hela dagen och kvällen igår och tog hand om hundarna, Lilly och såg till att vi alla fick 2 lagade mål mat. Tack du är bäst! Vi avslutade kvällen i soffan med lite coca cola och digestive kex med smör och ost. Mysigt!
Idag har jag sällskap av min Svärfar som leker och leker och leker med Lilly. Själv ligger jag uppe i sängen och vilar mig efter att ha varit uppe och rört mig en del på förmiddagen.
Jag har lite skolarbete att göra så det tänkte jag ta tag i medans jag har orken och lusten till det.
Runt 17 kommer Mamma hit och tar över fram tills Fredrik kommer från jobbet. Det är verkligen såå frustrerande att inte få lyfta någonting, särskilt inte när goaste lilla smulpajen kommer krypande och sträcker upp armarna emot en och säger mamamamama.. Men, ju duktigare jag är nu, desto snabbare läker jag :)
Tisdag
Hej på er!
Idag är jag på benen, om så för en kvart bara. Fredrik har lagat lite lunch så jag tog mig ner till köket för att få i mig lite energi jag också. Jag har ont, men det är hanterbart och det känns väldigt lugnande och skönt för mig!
Först vill jag bara säga ett stort tack till alla ni som stöttar mig i detta och i mitt beslut att hålla det mesta kring operationen för mig själv. För mig är det viktiga att vara ärlig och jag har varit ärlig med er nu och talat om att JA, jag opererades under dagen igår och nu väntar flera veckors vila för min del. Mer än så anser jag inte att jag behöver tala om för någon som jag inte ens känner.
Jag förstår inte hur man som en egentligen helt obetydlig (och nästan alltid, konstigt nog!? anonym) människa för mig kan sitta och tycka att det är min skyldighet att tala om vad som hänt och vad jag gjort.
Jag är bara en helt vanlig tjej som valde att börja skriva blogg på internet för några år sedan, och jag tänker skriva precis vad jag vill och inte vill här.
Den som inte vill ta del av det jag skriver gör precis som den vill. Det gör mig faktiskt ingenting.
Äkta och fina människor som respekterar mig för den jag är kan göra min dag med någon liten kommentar, och det är det som gör bloggandet så himla roligt och givande, oavsett om allt är jättebra eller om man har en tuff period.
Mina närmaste vet självklart vad det är jag gjort och detta har varit en långdragen process för oss alla.
Men nu är det över, och jag ska lägga all negativ energi åt sidan och LÄKA!
Solen skiner och fåglarna kvittrar. Bara det är ju underbart!
Förändring
Idag har jag njutit av att bara vara med min dotter, att bära henne, ta upp henne i famnen och gosa och pussa och busa med henne precis när jag vill.
Från och med imorgon kommer allting vara lite annolunda här hemma och en tid framöver.
Det är något jag kämpat för länge. Jag är kluven, jag är livrädd och jag vet vilken uppoffring det krävs, inte bara från mig utan även från de människor jag har runtomkring mig.
Jag vill för att jag vet att jag måste för att fungera som människa, fru, mamma, vän ALLT. Som det varit det senaste året har inte fungerat och jag har tänkt och ältat, skuldbelagt mig själv för det som hänt och hela tiden kommit tillbaka till ifall det kunnat bli annorlunda, om det var något JAG kunnat göra för att förhindra det här osv..
Det här är nödvändigt, hur jobbigt och kämpigt det än varit, är och kommer bli.
Den här kvällen ska jag bara vila och ta det lugnt, ladda, äta chips och se på veckofinalen av BB och sedan försöka sova hela natten.
Hejdå! den här dagen
Lägger en tråkig, sorglig, ledsam, jobbig, deprimerande och jävligt värdelös dag bakom mig nu. Smulan somnade strax före åtta och jag ska försöka somna om en stund jag med..
Imorgon hoppas jag på besked..
Tisdag
Idag är det tisdag. Lilly sover ute i vagnen och jag behöver egentligen ta igen mig efter en natt med absolut Noll sömn, men jag har massor med skolarbete att ta tag i och en upcoming tenta i början på april och ett seminarium i tandreglering i slutet på mars som gör att jag kan glömma att ligga på latsidan.
Efter den här nattens oro, panik, rädsla, ilska och allt vad jag känt så har jag suttit i telefon nästan hela förmiddagen för att försöka lösa detta på bästa sätt. Jag har väntat på att nåt ska hända efter alla kraftansträngningar och allt tjat och arbete i höstas men tiden har bara gått och inget hänt, och nu är det nog försent, och det verkar inte gå att lösa detta på något sätt som är hållbart för mig och min livssituation.
Svensk sjukvård när den är som bäst! Man kan inte annat än hata situationen!
Jag väntar på samtal, men förväntar mig ändå inte att dom ska ringa tillbaka. Det har jag blivit lovad tidigare utan resultat, så det blir väl till att ha fortsatt ångest och må skitdåligt tills jag klappar ihop. För snart gör jag det.
Jag vill egentligen inte skriva om detta när jag vet att så många människor läser, (vissa som jag inte alls vill ska ha tillgång till mitt liv) men samtidigt så vill jag inte leva en lögn. Jag vill inte göra inlägg om ingenting för att ingen ska misstänka att det är nåt som är på tok, samtidigt som jag inte heller vill hålla mig borta från bloggen bara för att det är så personligt att jag inte kan skriva om det.
För jag skriver ju för min egen skull, och det här är något så omfattande och stort för mig att jag inte bara kan låtsas längre, jag orkar helt enkelt inte bita ihop och skjuta det under mattan längre. Det har gått så lång tid nu och jag orkar inte mer.
Inatt brast det. I morse också. Tack M-C och E för stödet. Jag har hållt detta inom mig alldeles för länge, gått igenom ALLT ensam för jag har ingen att prata med och vända mig till, men nu orkar jag inte.
Nog om detta. Jag har massor med andra saker som måste göras, och jag kan inte klappa ihop. Inte idag iallafall..
På tok
Säg den fasad som håller föralltid. Eller hur heter det?
Titt som tätt får jag kommentarer från er läsare om att mitt liv verkar så roligt, härligt,perfekt och spännande. Mina vänner verkar vara de allra bästa och familjen det käraste jag har och den bästa som finns.
Och det är så sant!! Jag är otroligt tacksam för de underbara människor som finns i mitt liv, utan dom vet jag inte var jag vore idag. Jag skulle egentligen vilja skriva några rader om er alla och hur speciella Ni är för mig, men det får bli en annan gång. Ni vet vilka ni är och vad Ni betyder för mig och min lilla familj!!
Ni som följt mig i den här bloggen en längre tid vet att jag inte hymlar med om något är på tok.
Och något är verkligen på tok, riktigt på tok.
Egentligen är det två helt skilda saker/händelser som är på tok, och egentligen är de båda alldeles för privata för att skriva om när jag vet att nära 10.000 personer (som jag egentligen inte känner) i veckan läser, men jag skriver fortfarande i den här bloggen som en sorts dagbok och för min egen skull så därför får jag väl skriva så bara jag själv förstår, hur heldumt det än låter.
Kommentarer om tolkningar undanbedes tacksamt!
Jag måste få lätta mitt hjärta en aning, för jag mår så fruktansvärt dåligt så ni anar inte.
Före jul vändes min tillvaro lite uppochner, och förvirringen var total. Vad betyder det, vad händer nu, vad ska jag göra? Nu vet jag. Tror jag.
Kvällen före julafton hände en annan sak som gjorde mig så ledsen, besviken och förbannad att jag varken visste ut eller in. Även här var förvirringen total. Vad ska jag göra?
I båda fallen föll några bitar på plats av sig självt allteftersom dagarna gick, och trots en del missnöje med situationen och besvikelse hos mig så var jag ändå beredd att acceptera läget och gå vidare. På något sätt när jag tänker framåt, går vidare, så föreställer jag mig att man liksom börjar om, att man inte hamnar i samma situation igen. Gör man något som sårar en annan person så borde målet vara att det inte ska upprepas.
Häromkvällen var vi där igen. Jag förstår egentligen inte varför det blev som det blev, men samtidigt vet jag (av tidigare erfarenhet) att jag delvis kunnat förhindra situationen, inte helt, men något.
Men med tanke på de senaste årens händelser, situationer och även det faktum att jag fått en liten dotter som gör att jag ser väldigt annorlunda på livet, så kände jag den här gången att jag fått nog. Jag orkade inte ta mer på mina axlar, och faktiskt så förtjänade jag inte det här.
Ingen ska behöva vara med om något sånt här, inte ens en endaste gång.
Jag förstår inte varför man vill såra någon så, varför man säger sånna saker till en person man säger sig älska, och hur man kan tro att jag ska stå pall för allt jag får höra. Jag är en otroligt känslig person, som tar åt mig ända in i ryggmärgen av minsta lilla, och att få sånna här saker kastat rakt i ansiktet helt utan anledning är ofattbart. Både för mig och för andra.
Jag står handfallen, igen. Det är inte första gången i raden vi är i ett sånt här läge. Och från hjärtat sagt så vet jag inte hur länge till jag orkar bita ihop, ge ännu en chans, och försöka se framåt i hopp om att det var absolut sista gången.
Jag vet att det inte är mitt fel, jag vet att mycket av det jag får höra inte ens är i närheten av någon som helst sanning, och det sägs enbart för att såra, men det tär så fruktansvärt mycket på mig, och jag vet inte hur många gånger jag har gråtit floder över detta.
Min man förstår mig. Jag skulle nog inte klara att resa mig annars. Så värdelös är jag. Jag funderar på att dra mig undan ett tag och läka, fundera över om det verkligen är värt det.
Varje gång har jag känt att jag inte klarar mer, ändå gör jag det på något sätt.
Tills det händer nästa gång och jag bryter ihop. Men den här gången vet jag inte.. Det kanske är nog.
Titt som tätt får jag kommentarer från er läsare om att mitt liv verkar så roligt, härligt,perfekt och spännande. Mina vänner verkar vara de allra bästa och familjen det käraste jag har och den bästa som finns.
Och det är så sant!! Jag är otroligt tacksam för de underbara människor som finns i mitt liv, utan dom vet jag inte var jag vore idag. Jag skulle egentligen vilja skriva några rader om er alla och hur speciella Ni är för mig, men det får bli en annan gång. Ni vet vilka ni är och vad Ni betyder för mig och min lilla familj!!
Ni som följt mig i den här bloggen en längre tid vet att jag inte hymlar med om något är på tok.
Och något är verkligen på tok, riktigt på tok.
Egentligen är det två helt skilda saker/händelser som är på tok, och egentligen är de båda alldeles för privata för att skriva om när jag vet att nära 10.000 personer (som jag egentligen inte känner) i veckan läser, men jag skriver fortfarande i den här bloggen som en sorts dagbok och för min egen skull så därför får jag väl skriva så bara jag själv förstår, hur heldumt det än låter.
Kommentarer om tolkningar undanbedes tacksamt!
Jag måste få lätta mitt hjärta en aning, för jag mår så fruktansvärt dåligt så ni anar inte.
Före jul vändes min tillvaro lite uppochner, och förvirringen var total. Vad betyder det, vad händer nu, vad ska jag göra? Nu vet jag. Tror jag.
Kvällen före julafton hände en annan sak som gjorde mig så ledsen, besviken och förbannad att jag varken visste ut eller in. Även här var förvirringen total. Vad ska jag göra?
I båda fallen föll några bitar på plats av sig självt allteftersom dagarna gick, och trots en del missnöje med situationen och besvikelse hos mig så var jag ändå beredd att acceptera läget och gå vidare. På något sätt när jag tänker framåt, går vidare, så föreställer jag mig att man liksom börjar om, att man inte hamnar i samma situation igen. Gör man något som sårar en annan person så borde målet vara att det inte ska upprepas.
Häromkvällen var vi där igen. Jag förstår egentligen inte varför det blev som det blev, men samtidigt vet jag (av tidigare erfarenhet) att jag delvis kunnat förhindra situationen, inte helt, men något.
Men med tanke på de senaste årens händelser, situationer och även det faktum att jag fått en liten dotter som gör att jag ser väldigt annorlunda på livet, så kände jag den här gången att jag fått nog. Jag orkade inte ta mer på mina axlar, och faktiskt så förtjänade jag inte det här.
Ingen ska behöva vara med om något sånt här, inte ens en endaste gång.
Jag förstår inte varför man vill såra någon så, varför man säger sånna saker till en person man säger sig älska, och hur man kan tro att jag ska stå pall för allt jag får höra. Jag är en otroligt känslig person, som tar åt mig ända in i ryggmärgen av minsta lilla, och att få sånna här saker kastat rakt i ansiktet helt utan anledning är ofattbart. Både för mig och för andra.
Jag står handfallen, igen. Det är inte första gången i raden vi är i ett sånt här läge. Och från hjärtat sagt så vet jag inte hur länge till jag orkar bita ihop, ge ännu en chans, och försöka se framåt i hopp om att det var absolut sista gången.
Jag vet att det inte är mitt fel, jag vet att mycket av det jag får höra inte ens är i närheten av någon som helst sanning, och det sägs enbart för att såra, men det tär så fruktansvärt mycket på mig, och jag vet inte hur många gånger jag har gråtit floder över detta.
Min man förstår mig. Jag skulle nog inte klara att resa mig annars. Så värdelös är jag. Jag funderar på att dra mig undan ett tag och läka, fundera över om det verkligen är värt det.
Varje gång har jag känt att jag inte klarar mer, ändå gör jag det på något sätt.
Tills det händer nästa gång och jag bryter ihop. Men den här gången vet jag inte.. Det kanske är nog.
Drop
DU sårar mig så otroligt mycket när du vänder mig och Lilly ryggen. Jag vill bara att du ska må bra. Men det här är inte rätt väg att gå. Och att du ljuger för mig, varför??
Hur ska det nånsin kunna bli som förr, du är inte densamma längre..
Ögonen
Påväg hem från kliniken, då var det inte så farligt men det började svälla upp rejält!
Någon undrade hur det gått med mina ögon så det tänkte jag tala om.
Ögon fortsatte att svälla, både ögonlocken och även under ögonen. Jag såg ut som en racoon som fått stryk!
När jag började svälla även i halsen ringde jag 1177 igen och fick en tid hos doktorn pronto!
Han var övertygad om att jag reagerat på något på kliniken, kanske anestesimedlet om jag råkat få någon droppe högre upp på handsken eller så.. Men han var ju inte säker.
Jag fick en dunderdos med kortison (som inte skulle vara farligt vid amning även om det står så i FASS, men med läkares ordination är det okej) och även ett antihistamin för att få ner chocken ytterligare.
Efter 12 kortisontabletter, tavegyl och lite vila började svullnaden gå ner, men tyvärr blev det inte mer än så. Jag är fortfarande ganska svälld även om det är myyyyycket bättre.
Jag ska ta en dunderkur idag också, sen hoppas jag kunna lägga den här skiten bakom mig! FY!
Panik!!
Sitter här med lite smått panik.
Kom just hem och har enligt 1177 tagit en clarityn som ska vara okej när man ammar.
Ögonen går knappt att öppna då ögonlocken är så svullna och jag vet ärligt talat inte var detta kom ifrån?
Satt på kliniken med min sista patient och jobbade. Jag hade lagt bedövning och satt och scalade.
Jag kände hur mina ögonlock kändes tunga och heta och då patienten var klar skyndade jag in på toan för att se om det var något som syntes.
CHOCK!!
Ögonlocken började svullna upp rejält och kliade och var illröda.
Jag slängde ihop mina saker och åkte hem, tänkte att det var bäst ifall ögonen skulle svullna ihop helt. Jag skulle ju ändå köra bil.
Tog en tablett för en halvtimme sedan men det har inte blivit ett dugg bättre, snarare tvärtom.
Det är som stora blåsor på ögonlocken och börjar även bli under ena ögat. Jag ser knappt nåt för ögonlocken är ju så tunga och hänger. Jag ser inte klok ut!!!!!
Vad fasen är detta?????
Kom just hem och har enligt 1177 tagit en clarityn som ska vara okej när man ammar.
Ögonen går knappt att öppna då ögonlocken är så svullna och jag vet ärligt talat inte var detta kom ifrån?
Satt på kliniken med min sista patient och jobbade. Jag hade lagt bedövning och satt och scalade.
Jag kände hur mina ögonlock kändes tunga och heta och då patienten var klar skyndade jag in på toan för att se om det var något som syntes.
CHOCK!!
Ögonlocken började svullna upp rejält och kliade och var illröda.
Jag slängde ihop mina saker och åkte hem, tänkte att det var bäst ifall ögonen skulle svullna ihop helt. Jag skulle ju ändå köra bil.
Tog en tablett för en halvtimme sedan men det har inte blivit ett dugg bättre, snarare tvärtom.
Det är som stora blåsor på ögonlocken och börjar även bli under ena ögat. Jag ser knappt nåt för ögonlocken är ju så tunga och hänger. Jag ser inte klok ut!!!!!
Vad fasen är detta?????
Känslorna svallar
Det har varit en jobbig natt, av flera olika skäl.
Förmiddagen har tyvärr inte heller varit någon höjdare. Jag känner mig känslig och med gråten i halsen hela tiden för minsta lilla.
Saken är också den att det jag blir ledsen över inte är "minsta lilla" för mig, utan jag tar faktiskt illa upp och blir ledsen för vissa saker som sägs och görs. Tydligen är det väldigt svårt att förstå. Och finns inte förståelsen om varför så är det ju nånting som blir nästintill omöjligt att förändra.
Jag har mest lust att gräva ner mig djupt under det varma duntäcket och inte se dagens ljus med idag, men vi får se hur det blir med det. Jag kan ju inte ligga och vara ledsen hela dagen heller.. :/
Förmiddagen har tyvärr inte heller varit någon höjdare. Jag känner mig känslig och med gråten i halsen hela tiden för minsta lilla.
Saken är också den att det jag blir ledsen över inte är "minsta lilla" för mig, utan jag tar faktiskt illa upp och blir ledsen för vissa saker som sägs och görs. Tydligen är det väldigt svårt att förstå. Och finns inte förståelsen om varför så är det ju nånting som blir nästintill omöjligt att förändra.
Jag har mest lust att gräva ner mig djupt under det varma duntäcket och inte se dagens ljus med idag, men vi får se hur det blir med det. Jag kan ju inte ligga och vara ledsen hela dagen heller.. :/
Och så ett steg bakåt..
Tyvärr gick det inte så bra för mig imorse på sjukhuset.
Det har bildats mer var inne i bihålorna och spolningen idag var riktigt smärtsam. Läkaren fick lägga på ett rejält tryck men mängden var klarade inte att ta sig ur enbart näsan (trångt) så det kom ur munnen också.
Ja, ni ska veta att det gjorde lika ont och var lika äckligt som det låter.. :( Det kändes som ögonen skulle ploppa ur. FY!
Slangen i näsan sitter därför kvar och jag ska tillbaka för en ny spolning på måndag morgon, och troligen är det inte sista gången det heller.. Tänk att det aldrig ska ta slut.. Jag känner mig riktigt låg och deppig nu. Jag tycker att jag haft nog med smärta de senaste 8 veckorna. När ska jag få bli frisk och må bra egentligen?
Sedan kl tio i förmiddags har jag legat nerbäddad i sängen med världens värk runt ögon och överkäke. Det har känts ungefär som att tänderna ska ramla ur munnen. Det är vad jag kallar värk!
Min underbara älskade har servat mig med varma mackor och coca cola, och nu kom han hem med en påse julskum till mig också. Hur bra är han inte!!
Hundarna har legat nerbäddade i sängen med mig och varit lika trogna som alltid. Jag har verkligen världens bästa familj!
Världens bästa familj!
Det har bildats mer var inne i bihålorna och spolningen idag var riktigt smärtsam. Läkaren fick lägga på ett rejält tryck men mängden var klarade inte att ta sig ur enbart näsan (trångt) så det kom ur munnen också.
Ja, ni ska veta att det gjorde lika ont och var lika äckligt som det låter.. :( Det kändes som ögonen skulle ploppa ur. FY!
Slangen i näsan sitter därför kvar och jag ska tillbaka för en ny spolning på måndag morgon, och troligen är det inte sista gången det heller.. Tänk att det aldrig ska ta slut.. Jag känner mig riktigt låg och deppig nu. Jag tycker att jag haft nog med smärta de senaste 8 veckorna. När ska jag få bli frisk och må bra egentligen?
Sedan kl tio i förmiddags har jag legat nerbäddad i sängen med världens värk runt ögon och överkäke. Det har känts ungefär som att tänderna ska ramla ur munnen. Det är vad jag kallar värk!
Min underbara älskade har servat mig med varma mackor och coca cola, och nu kom han hem med en påse julskum till mig också. Hur bra är han inte!!
Hundarna har legat nerbäddade i sängen med mig och varit lika trogna som alltid. Jag har verkligen världens bästa familj!
Världens bästa familj!
Värsta dagen
Röret!
Igår var nog en av de värsta dagarna i mitt liv.
Som ni vet var jag på VC på förmiddagen och kl 13 skulle jag träffa en specialist på sjukhuset som äntligen skulle utreda varför jag varit så sjuk de senaste 8 veckorna.
Sagt och gjort åkte jag dit själv. Hur farligt kan det vara, tänkte jag (mitt jävla nöt!!).
Efter att blivit lite obehagligt undersökt långt upp i näsan, bak i svalget och efter att de blåst i mina trumhinnor konstaterades att jag hade svår sinuit. Dvs kraftig bihåleinflammation.
Jaha, åt ju penicillin emot det i slutet på oktober, men det hade ju då verkligen inte hjälpt.
Spolning, sa läkaren. Det är det som gäller nu om du ska bli bättre. Det är mycket svullet och rodnat med en massa gojs i dina bihålor, så vi måste spola.
- Nu på en gång, var min fråga?
- Japp!
Hon berättade kort hur proceduren skulle gå till, och jag kände hur jag kallsvettades.
Lyckades tjata till mig att få gå och ringa sambon som stack ifrån jobbet och kom till avdelningen på sjukhuset för att stötta mig.
Ner med en slang i näsan för att se exakt hur trångt och svullet det var. Såg mycket illa ut.
Sprutade in bedövningsspray (typ nässpray fast svidande starkt och mycket längre upp i näsan med en lång spets)
Långa bomullstops med bedövningsmedel stacks ner bakom näsmusslan och kilades fast i varandra. (fruktansvärd smärta upp emot ögonen och kring bihålorna) Dessa skulle jag sitta med i 20 minuter för att bedövningen skulle verka.
Bort med topsen (sved ruskigt mycket eftersom de var nerstuckna långt) och sedan in med en ännu starkare bedövningsspray.
Okej, då var det bara en slang till som skulle köras ner och sen dags för spolning, tänkte jag.
Återigen, mitt dumma jävla nöt!!
Bihålorna sitter tydligen bakom nåt form av ben och man var tvungen att skjuta ett hål i benet med en nål. Jaa, att jag inte dog! Hon tråcklade ner nålen bakom näsmusslan och sköt ett hål i benet inne i näsan varpå det började rinna blod ur näsan. Nålen var kopplad till en slang där det började rinna var, blod och snor i hemska mängder. Det kändes ungefär som att snyta sig. Sedan sprutade hon in vatten och ut kom ännu mer gojs. BLÄ! Jag blundade det hårdaste jag kunde och bara lät det rinna ut.
Stackars Fredrik som fick se skiten. Gult och rött var det, fick jag info av honom. Fräscht!
Slangen ska vara kvar i min näsa tills imorgon (kanske längre om inte allt försvinner) då jag ska spolas igen. Det är inte speciellt skönt att ha en slang ner i näsan ska ni veta.
Nog för att proceduren var smärtsam och hemsk, men smärtan som kom efteråt var det absolut värsta jag varit med om. Hittills ska jag väl tillägga. Jag ska ju faktiskt föda barn om 3,5 månad.
Den värken jag hade efter ingreppet var helt sjuk. Jag trodde ärligt att jag skulle dö av utmattning.
Ja det är svårt att beskriva, men jag lovar er, spola bihålorna och efterskedet, det är ingen lek!!
Nu vet ni det! Jag önskar inte min värsta fiende smärtan. Inte någon!
Men nu är det väl fan om inte jag blir frisk! Spolning imorgon igen alltså..
Ge er för helvete!
Nä nu blir jag faktiskt trött på några av er läsare. Riktigt trött och ledsen!
Kommentarer som att jag svankar mig till en större mage än vad jag egentligen har, synpunkter på mina underkläder, och även en kommentar angående min besvikelse mot några personer som ännu inte gratulerat till att vi ska bli föräldrar, gör mig såå jävla ledsen. Ni har inte fattat nåt!
1. Min mage ser ut som den gör, och jag tycker själv att den ser större ut ibland och mindre ut ibland. Det beror lite på om jag haft sammandragningar eller inte. Men sånt verkar ju inte du fatta ändå!! Hurvida jag svankar eller inte tycker jag är så himla onödigt. Som sagt, den ser ut som den gör. Jag och min övriga kropp likaså!
2. Mina underkläder. När i helvete ska du fatta ditt tröga nöt!! Bilden jag la upp var på min mage, jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att någon jävla idiot skulle sitta och ha synpunkter på hurvida mina underkläder är sexiga eller inte och ifall de passar ihop. Syftet var att visa magen då det är många som vill se hur den växer (familj, släkt och vänner som inte bor i närheten och som jag inte träffar så ofta bland annat).
3. Jag förutsätter inte att en endaste jävel läser den här bloggen. De som lämnar spår efter sig med en kommentar då och då, samt de som talar om att de läser när jag pratar med dom eller träffar dom är jag medveten om att de följer med mig i bloggen. Alla andra är anonyma för mig även om jag ju ser statistiken i förhållande till kommentarerna, och de stämmer ju ALDRIG överens då de flesta inte kommenterar nån gång.
De personer som ännu inte gratulerat till det kommande föräldraskapet och som jag syftade på när jag skrev det inlägget ( var för någon månad sen) är jag tusen procent säker på att de vet om det. Och det hade inte ett skit med bloggen eller inte att göra. Ett rykte sprids så fort, och att vi ska ha barn är ingen hemlighet oavsett om det stod på bloggen eller inte.
Förresten är det inga "vänner" jag syftar på då. Men får jag reda på att någon man träffar lite då och då ska ha barn, ja då grattar man fan. Särskilt om det är någon man tidigare ställt upp en hel del på. Ett sms är inte så jävla svårt att dra iväg om man vet att det gör någon annan glad.
Folk är fan inte riktigt kloka alltså.
Maken till att slänga ur sig skit alltså, jag tror inte det är sant.
Antingen drar ni som beter er som assholes åt helvete, eller också håller ni käften. Sån här skit som förstör en annars så trevlig blogg kan jag och alla andra vara utan!!!!!
Kommentarer som att jag svankar mig till en större mage än vad jag egentligen har, synpunkter på mina underkläder, och även en kommentar angående min besvikelse mot några personer som ännu inte gratulerat till att vi ska bli föräldrar, gör mig såå jävla ledsen. Ni har inte fattat nåt!
1. Min mage ser ut som den gör, och jag tycker själv att den ser större ut ibland och mindre ut ibland. Det beror lite på om jag haft sammandragningar eller inte. Men sånt verkar ju inte du fatta ändå!! Hurvida jag svankar eller inte tycker jag är så himla onödigt. Som sagt, den ser ut som den gör. Jag och min övriga kropp likaså!
2. Mina underkläder. När i helvete ska du fatta ditt tröga nöt!! Bilden jag la upp var på min mage, jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att någon jävla idiot skulle sitta och ha synpunkter på hurvida mina underkläder är sexiga eller inte och ifall de passar ihop. Syftet var att visa magen då det är många som vill se hur den växer (familj, släkt och vänner som inte bor i närheten och som jag inte träffar så ofta bland annat).
3. Jag förutsätter inte att en endaste jävel läser den här bloggen. De som lämnar spår efter sig med en kommentar då och då, samt de som talar om att de läser när jag pratar med dom eller träffar dom är jag medveten om att de följer med mig i bloggen. Alla andra är anonyma för mig även om jag ju ser statistiken i förhållande till kommentarerna, och de stämmer ju ALDRIG överens då de flesta inte kommenterar nån gång.
De personer som ännu inte gratulerat till det kommande föräldraskapet och som jag syftade på när jag skrev det inlägget ( var för någon månad sen) är jag tusen procent säker på att de vet om det. Och det hade inte ett skit med bloggen eller inte att göra. Ett rykte sprids så fort, och att vi ska ha barn är ingen hemlighet oavsett om det stod på bloggen eller inte.
Förresten är det inga "vänner" jag syftar på då. Men får jag reda på att någon man träffar lite då och då ska ha barn, ja då grattar man fan. Särskilt om det är någon man tidigare ställt upp en hel del på. Ett sms är inte så jävla svårt att dra iväg om man vet att det gör någon annan glad.
Folk är fan inte riktigt kloka alltså.
Maken till att slänga ur sig skit alltså, jag tror inte det är sant.
Antingen drar ni som beter er som assholes åt helvete, eller också håller ni käften. Sån här skit som förstör en annars så trevlig blogg kan jag och alla andra vara utan!!!!!
Däckad Janni
Hej på er!
Jag har legat däckad i sängen sen igårkväll. Huvudet värker så jag knappt orkar hålla ögonen öppna, halsmandlarna är svullna, näsan rinner och täpper igen om vartannat och hostan är olidlig.
Efter att ha mått nästintill såhär i snart 6 veckor fick jag nog och ringde min läkare. Jag fick komma dit vid fyra tiden och efter undersökning konstaterade hon Luftrörskatarr och Bihåleinflammation. Kul!
Det blir penicillin i två veckor och sängen de närmaste dagarna. Sedan TA DET LUGNT tills kuren är över.
Fy farao, rent ut sagt!
Inte nog med det, det har blivit nåt krångel med fakturan och mitt abonnemang så det går varken att ringa eller skicka sms från min mobil. Min och Beckys telefon är ju kopplade till samma abonnemang, men hennes fungerar fortfarande att ringa ifrån iallafall. Min funkar inte alls. Bara inkommande samtal och sms. Känner mig vääääldigt låst :( Och när man bara är hemma och ligger sjuk i sängen vill man ju verkligen sitta och töla bort timmar med vännerna, men så är det. Bajs på tre och bajs på mina sjukdomar!!!
Jag har legat däckad i sängen sen igårkväll. Huvudet värker så jag knappt orkar hålla ögonen öppna, halsmandlarna är svullna, näsan rinner och täpper igen om vartannat och hostan är olidlig.
Efter att ha mått nästintill såhär i snart 6 veckor fick jag nog och ringde min läkare. Jag fick komma dit vid fyra tiden och efter undersökning konstaterade hon Luftrörskatarr och Bihåleinflammation. Kul!
Det blir penicillin i två veckor och sängen de närmaste dagarna. Sedan TA DET LUGNT tills kuren är över.
Fy farao, rent ut sagt!
Inte nog med det, det har blivit nåt krångel med fakturan och mitt abonnemang så det går varken att ringa eller skicka sms från min mobil. Min och Beckys telefon är ju kopplade till samma abonnemang, men hennes fungerar fortfarande att ringa ifrån iallafall. Min funkar inte alls. Bara inkommande samtal och sms. Känner mig vääääldigt låst :( Och när man bara är hemma och ligger sjuk i sängen vill man ju verkligen sitta och töla bort timmar med vännerna, men så är det. Bajs på tre och bajs på mina sjukdomar!!!
Raseri och ilska!!
Jag har varit upprörd mycket den senaste tiden, och som ni nog redan fattat har det sina skäl. Dock väljer jag att inte dela med mig av dem här i bloggen med respekt för de personer det gäller.
Upprörd = Inte bra för "kulan". Jag har känt av sammandragningar direkt jag blivit arg, eller upprörd.
Igår blev jag inte bara upprörd, jag kände sån enorm ilska och besvikelse. Jag skulle nog säga raseri!
Man tror att man känner en person, och sedan gör personen något dylikt. Nej jag fattar ingenting. Hur kan man ens leva med sig själv när man gör på det här sättet??
Mitt raseriutbrott inkluderade skakningar i hela kroppen (ni vet när man är så arg och ledsen att kroppen skakar ofrivilligt och man inte kan göra ett skit åt det), och detta ledde tyvärr till Sammandragningarnas afton och efterföljande natt.
Jag hade SÅ ont så jag tänkte att nu blöder jag snart.. nu klarar inte min kropp mer ilska och besvikelse.. Jag var så rädd!!
V. 12 i graviditeten var en jobbig vecka känslomässigt. Det var mycket oro och mycket spänningar, och veckan vi väntat så länge på var äntligen där och vi skulle få berätta för våra nära och kära.
Men rädslan och oron inför missfall knäckte mig totalt och jag blödde hela veckan.
Jag är såå rädd att blödningarna ska komma tillbaka, det är en hemsk känsla att se blod i trosorna när du är på smällen. I mina ögon kunde det bara betyda EN sak.
In till Barnmorskan på ett Ultraljud, och som tur var såg allt bra ut.
Till er som undrat, JA det är bara EN bebis i magen! Det är vi säkra på.. Och anledningen till att vi väntade så länge med att berätta om graviditeten var just eftersom jag blödde hela veckan då vi tänkt berätta det först. Men vi vågade inte förän allt lugnat ner sig..
Hursomhelst, det jag vill komma till är att som gravid är man extra känslig, och barnet blir mer påverkat än man tror när man får sånna här utbrott/känslosvallningar, ja vad man nu vill kalla det.
Igår var det helt befogat med dom här känslorna, och den här personen ska vara glad att jag satt fastspänd. Jag är helt övertygad om att jag hade flugit på personen i fråga och klöst sönder allt som var! Du är vidrig!!
Rätt eller fel?
Ibland gör man rätt och ibland gör man fel.
Jag ville bara hjälpa till, men det blev tydligen fel. Jag tycker iallafall att det är viktigt att man gör det man kan, och det har jag gjort nu. Jag hoppas det hjälpte när det väl lägger sig lite. På nåt sätt känns det som att jag löste upp en stor knut och nu är dörren öppen ifall man vill göra ett försök. Men vill man inte så vill man inte. Jag håller tummarna!
Ikväll sover syster hos mig. Skönt med lite sällskap när mannen jobbar och jobbar och jobbar.
Nu blir det kvällskiss med hundarna och sen intar vi sängen och filmen 27 dresses.
Godnatt på er!
Jag ville bara hjälpa till, men det blev tydligen fel. Jag tycker iallafall att det är viktigt att man gör det man kan, och det har jag gjort nu. Jag hoppas det hjälpte när det väl lägger sig lite. På nåt sätt känns det som att jag löste upp en stor knut och nu är dörren öppen ifall man vill göra ett försök. Men vill man inte så vill man inte. Jag håller tummarna!
Ikväll sover syster hos mig. Skönt med lite sällskap när mannen jobbar och jobbar och jobbar.
Nu blir det kvällskiss med hundarna och sen intar vi sängen och filmen 27 dresses.
Godnatt på er!
