Idag är det en grå dag. Och den är ännu lite gråare pga ett mycket tråkigt besked. Usch vad ledsen jag är.
Men vi är The Cranning Family, och vi klarar ALLT!!!!

Sitter i soffan och kikar på förlossningskliniken (usch, sånt ska man inte se om man är förlossningsrädd) och försöker samtidigt plugga inför tentan. Farmakologi, Parodontit och dentala erosioner känns inte så intressant just nu. Tankarna är på helt andra håll.
Elvis ligger bredvid mig och myser. Texas har jag inte sett röken av på nån timme. Han ligger troligen nerbäddad under en filt i sin väska. Mina godingar. Vad skulle jag göra utan dom..?


I världens bästa väska..

Jag har tvingats ta bort inlägget om rökningsincidenten som jag skrev häromdagen pga hot från en fabriksarbetare.
Men ni ska veta att jag står fast vid min åsikt om rökning i ett hyreshus (bostadsrättshus):

- Det är en fara för de boende (huset kan börja brinna) Rökning inomhus är faktiskt den vanligaste orsaken till husbränder, och bor man på tredje våningen som vi gör känns det inte speciellt tryggt att veta att någon på våning 1 röker inomhus då en brand lätt sprider sig uppåt och vi blir då fast!

- Som vi alla vet är rökning, även passiv rökning, en hälsofara. Och jag tycker det är upp till var och en om man vill utsätta sig själv för det. De som inte vill bli utsatta för passiv rökning borde kunna bestämma detta, likväl som de andra har rätten att bestämma över sig själva.
Om man vet med sig att man röker inomhus och att grannarna störs av detta kanske man borde tänka på att inte vädra ut röken så väldigt. Man kan ju faktiskt stänga dörren direkt efter sig istället för att låta den stå på vid gavel medans man letar efter nycklar eller snackar med besökande i dörröppningen.

- Sen tycker jag att grannar ska respektera varandra, och så är det inte i vårt hus! Vi unga får inte ha fester och föra väsen, men de gamla har alla rättigheter på sin sida, bara för att de bott här längre (ja, så har de faktiskt sagt). Rökningen stör oss varenda dag och ändå blir man tillsagd om man är tre tjejer som sjunger singstar en lördagkväll kl tio.

Jag tycker inte det är konstigt att jag är upprörd gällande hur det fungerar i detta huset!

Jag har tröttnat på spekulationer kring saker jag skriver här i bloggen.
Jag har därför startat en underblogg till innaj-bloggen där jag kommer skriva precis vad jag vill och känner för.

Den som är intresserad av adress, användarnamn och lösenord till den är välkommen att kontakta mig.
Det går bra att slänga in en kommentar här i inlägget med din mailadress, eller så kan du maila mig på znurriz@hotmail.com.

Min blogg kommer fortsätta HÄR som vanligt, men är det nånting jag känner att jag vill skriva som är lite personligare, så kommer jag skriva det i den andra bloggen, som är lösenordsskyddad.

Jag hoppas ni förstår varför jag gör såhär. Jag kan helt enkelt inte vara lika privat här längre.

Hej!

Hoppas ni haft en bra helg.
Min har varit tung och fylld med känslomässiga prövningar.
Jag har insett att jag inte är någon stålkvinna.

Snart är det dags för tenta igen, och jag har ingen ork att läsa alls.
Familjeangeägenheter och andra privata problem tar över all plats i mitt huvud, så jag vet ärligt talat inte hur jag ska lösa detta. Jag funderar på att åka till Moster C imorgon. Bara komma bort ett par dagar. Försöka komma underfund med om det ens finns någon lösning på det som berör mig mest. Just nu har jag ingen aning.
Texas provsvar kommer imorgon också. Jag har på känn att dagen imorgon inte kommer vara lättare än varken fredag, lördag eller söndag har varit.

Vi närmar oss slutet på denna veckan, och jag vaknade idag med magkatarr-ont. Det var senast i höstas som jag hade de här känningarna och nåt måste de ju bero på. Jobbigt.
Fått ett par väldigt trevliga (sarkasm) kommentarer i bloggen imorse vid nio-tiden som jag bestämde mig för att kolla upp. Det faktum att ipadressen befinner sig i Karlskoga-området gjorde mig förbryllad, men jag tänker absolut kolla upp det lite mer. Jag tycker det är så fegt att sitta bakom en skärm och tycka och tänka en massa saker, klanka ner på en person som just nu är extra sårbar, och bara vara allmänt elak.
Vem gör så egentligen? Vad har man för förståelse och känslor för andra människor då? Till råga på detta törs man sedan stå för vem man är. Det är ju löjligt!
Att sedan skriva ner elaka saker om vår sjuka hund är otroligt lågt, och oavsett hur illa man tycker om någon gör man inte så! Det är slag som går långt under bältet.

Så till dig som skriver dessa kommentarer och troligtvis är mycket nöjd med dig själv när du gör det, jag tycker verkligen synd om dig. Att behöva klanka ner på andra människor för att själv må bra är verkligen för sorgligt.
Att på detta sätt "be om det, försöka få en reaktion" måste innebära en extremt låg självkänsla hos dig.

Du skriver att ingen är intresserad av att höra hur jag vill att mitt bröllop ska se ut.
Tänk att jag tror faktiskt att det finns dom som är det. Min familj (min mor läser varje dag så tänk på det!), mina vänner och bekanta, de människor som läser här varje dag för att de bryr sig och är intresserade av vad vi gör, hur vi har det och tycker att de ger dem något att klicka in sig på den här sidan. Du är uppenbarligen också intresserad, annars skulle du inte vara inne och läsa och ens ta dig tiden att skriva dessa kommentarer.
Jag tycker att man kan bete sig som den vuxna människa man är och respektera människors sätt att vara och leva. Jag tycker det är minst lika respektlöst mot min Mor att skriva nedlåtande och rent ut sagt elaka saker om mig här i bloggen. Man behöver inte trampa på andra och såra andra för att själv komma till toppen!

Jag har märkt att det kan bli prat över hur jag uttrycker mig i bloggen ibland. Personer tar åt sig av saker som kanske inte alls handlar om dem och ifrågasätter detta, oftast bakom ryggen. De som verkligen känner mig VET att är det något jag känner att jag vill tala om så gör jag det. Det här med att hålla saker jag känner inom mig är inget jag tycker känns speciellt bra. Jag tar hellre upp det med personen i fråga och så är det bra med det.
Men ibland orkar jag inte göra det. Kanske är jag inte så upprörd/arg/ledsen osv att jag känner att jag behöver ta upp det ens, jag kanske bara vill skriva av mig, och då gör jag det. Det här är trots allt MIN blogg, och är det någon som känner sig träffad så beror det inte på mig, utan på att personen själv tror sig kan ha sagt/gjort något som sårat.

Det här blev ganska långt. Det var egentligen inte alls meningen. Men ibland behöver jag skriva av mig, och idag blev det ett sånt inlägg.

Medlidande, vänskap, kärlek och förståelse är inget man ber om, det är något man förtjänar. Tänk på det!

I höstas kändes det så avlägset. Jag har bara skjutit bort tankarna på det så fort de kommit upp i huvudet på mig.
Idag har den dagen kommit. Jag kan inte längre skjuta undan det.
Jag måste ta itu med det. Idag!
Jag är livrädd!!