Gammal vänskap..
..rostar aldrig..?
Vi har väl alla haft våra vänner som kommit och gått genom livet.
Under mellan och högstadiet hade jag två "bästisar" ,som jag tappade all kontakt med när vi sedan valde olika skolor och inriktningar på gymnasiet.
I gymnasiet var det fullt med nya kompisar, men ni vet ju hur det var i den åldern, vem kunde man lita på och vem gick bakom ryggen på en med kniven i högsta hugg..?
Jag kan ju bara tala för mig själv men ju äldre jag blivit (och framförallt sedan jag fick Lilly) desto mer "krav" har jag på mina relationer. Inte krav att de ska göra si eller så, utan mer att jag inte längre lägger energi och tid på svaga relationer, falska relationer, ringer-bara-när-det-är-fest-relationer, och personer som bara finns där när allt är guld och gröna skogar.
En vänskap är ett livslångt åtagande fullt av kärlek och kompromisser, och det handlar om att ställa upp för varann och att vara en riktig vän.
Idag har jag några riktigt fantastiska vänner som jag skulle göra vad som helst för. Verkligen vadsomhelst!
Vi pratar med varandra dagligen och träffas en eller ett par gånger i veckan. Dom står min familj och min dotter väldigt nära, och dom vet ALLT. Det är skönt. Jag känner mig trygg och bekväm i dessa relationer och kan då vara mig själv fullt ut i alla lägen, även om jag är lite för ärlig ibland, eller på dåligt humör.
Dom vet att det är en del av min personlighet, men accepterar mig för den jag är och det är jag jättetacksam för. Det gör att jag kan acceptera deras sidor också, och på så sätt är det en ömsesidig respekt.
Man ska kunna vara sig själv bland vänner, men genom åren har jag upptäckt att man inte alltid kan det.
Jag har alltid trott att ärlighet varar längst, och visst har några fallit bort på vägen, någon som man idag fortfarande kan sakna, och andra som man insåg vilka nötter det var och som man idag är glad att slippa!
Detta inlägg blev både långt och kanske lite invecklat och det var egentligen inte alls meningen, men det jag ville säga var att det finns några gamla vänner. De har egentligen funnits där hela tiden, fast lite skymt och med väldigt dålig kontakt. Det fantastiska i detta är att när jag under året haft det svårt och kämpigt har de hört av sig och visat sig ställa upp och vara mina vänner trots att åren gått och vi inte hörts av.
I lördags träffade jag min vän Fia över en fika på stan, och imorgon kväll har jag bjudit hem en riktigt gammal go vän på ett par glas vin efter att i veckan fått ett handskrivet brev av henne. Det ska verkligen bli mysigt att ses igen och prata ikapp om allt galet och känslosamt vi gjort.
Det gör mig så glad att inse att gammal vänskap trots allt kanske inte rostar..
Torsdag
Regnet hänger i luften och det är grått och ruggigt ute.
Jag kan inte låta bli att längta tillbaka till bekymmersfria, varma och underbara Turkiet.
Det är nog faktiskt mitt favoritresmål. Amerika och Thailand i all ära, och Grekland är ju vackert.. men Turkiet har mitt hjärta på något konstigt vis. Och det var så roligt att ta med Lilly dit. Hon älskade det!
Idag finns inte en enda plan på schemat. Tomt. Blankt. Nada.
Det känns så himla skönt.
Jag försöker reda ut problem med mig själv, och tiden att bara vara är knapp när man har en liten vild och busig dotter, ett hus, hundar, familj, vänner och en man att ge sin tid och uppmärksamhet.
Nog för att det var tufft att få barn mitt under min universitetsutbildning utan att ta studieuppehåll, men jag är så tacksam för tiden just NU och att jag faktiskt kan ta ut mina mammadagar nu istället och vara med Lilly så mycket det bara går, och samtidigt vila upp mig ordentligt och ta itu med allt som hamnat på hyllan de senaste åren för att så mycket annat varit viktigare.
Att bita ihop är lite av min specialitet, men någon gång rinner ju bägaren över, och i och med min examen och att tiden att tänka helt plötsligt fanns, så kom det över mig vad jag varit med om de senaste åren.
De största sakerna man är med om i livet hände mig på väldigt kort tid, och jag hann inte riktigt med inser jag nu i efterhand. Det tror jag kan få vem som helst att börja svaja.
Men när man är mitt uppe i det så springer man bara, full fart framåt. Det går!
Tiden att stanna upp och fundera, ta hand om, tänka och läka finns inte, och man vet också att OM man stannar upp så kanske allt rasar. Så full fart framåt har varit mitt sätt. Det håller jag på att ändra på nu.
Så tack till mina vänner, min familj och min lilla solstråle som är klippor i den svajande blåsten ♥
Du är det bästa som hänt mig Lilly, och jag älskar dig högre än himlen ♥
Det här med bloggar..
Det här med bloggar förundrar verkligen mig ibland.
Jag läser en del bloggar, men jag kan räkna på en hand de bloggar jag läser dagligen och som jag verkligen kan sakna inlägg ifrån om jag inte hunnit in att läsa eller om det uppdaterats dåligt.
Vad ni andra vill ha ut av de bloggar Ni läser kan jag bara spekulera i, men för egen del vet jag egentligen inte vad som gör en riktigt bra blogg. Jag vet bara att jag har svårt att fastna.
Många bloggar kan jag kika in på någon gång om jag läser någon kommentar någonstans, men det krävs verkligen något extra för att jag ska fastna.
Reklam, för mycket tävlingar, opersonliga inlägg och osanningar intresserar mig inte alls.
Storbloggare (mer eller mindre) med reklam, reklam och åter reklam går bort för mig helt och hållet. Jag är inte ett dugg intresserad av vad de klickat hem hit och klickat hem dit, och i prisklasser som inte är i närheten av vad en normal 20-25-åring skulle ha råd med. Och mängden dessutom. Det finns ju inget stopp. Även om det mesta förmodligen är sponsrat, men vad vet läsartjejerna som imponeras och avundas om det.
Blondinbella är den enda "stora" bloggen jag kan läsa ibland. Hon är cool på rätt sätt!
Det finns också de som lever sitt "perfekta" liv genom en blogg. Att använda bloggen som något "att visa upp hur bra man är och har det" känns verkligen tragiskt, och detta lyser nog många gånger igenom också.
Jag tror på något sätt att jag dras till de som liknar mig lite. De som gillar samma inredning, har barn i samma ålder, är i ungefär samma åldersgrupp, och som lever lite likt mig helt enkelt.
Jag vill läsa bloggar som är mer som vardagsbetraktelser, och jag älskar fina bilder.
Jag gillar att läsa om andra mammors upplevelser, känslor och tankar, se bilder på deras härliga familjeliv, villor, lägenheter, barn, hus, bröllop, vänner, graviditeter osv..
Och på något sätt är det nog på det sättet jag utformat min egen blogg.
Vad är det NI gillar med bloggar, och vad är det ni gillar med MIN blogg?
Ikväll tänkte jag lista mina 5 favoritbloggar.. håll utkik!
Tack
Tack alla för era gulliga och omtänksamma kommentarer efter min operation.
Jag har haft lite besök här hemma under veckan och fått lite blommor, tidningar, en film, Leilas nya bakbok, godis och en fin ljuslykta. Det värmer alltid lite extra när man känner sig lite deppig och har ont att få en blomma, film eller en tidning att fördriva tiden med. Det är ju såå tråkigt att bara ligga hemma och vila..
Jag är på benen. Det gör självklart ont och jag kan inte gå så fort, men jag tar mig fram iallafall och det känns skönt att inte bara vara sängliggande. Jag blir så rastlös, plus att det är svårt att förklara för Lilly varför Mamma inte kan leka med henne på samma sätt som för bara några dagar sedan.
Det värsta verkar vara över, så nu försöker jag blicka framåt och hoppas att det verkligen var tredje gången gillt!
Uppladdning och känslor
Lilly krånglar med läggningen för fjärde kvällen irad och jag ber till gud att det är tänder på gång. Alltid skönt att kunna skylla på något plus att jag faktiskt börjar bli lite orolig över att tandebissarna lyser med sin frånvaro.
Jag sitter vid datorn och försöker förbereda mig så mycket som möjligt inför morgondagens tenta, men fasen vad svårt det är. Bettfysiologi, Ortodonti, Oral medicin och Pedodonti. Gah! Frustrerande!
Jag har iallafall laddat upp med coca cola och en skål med godis, så jag SKA klara det!
Efter tentan ska jag ägna någon timme till dukning och hemmafix för imorgonkväll kommer mina bästa vänner hem på middag. Vi ska tillsammans laga trerätters och dricka vin och mysa hela kvällen. Precis vad jag behöver efter en kämpig vecka på flera olika sätt.
Vill skicka två bamsestora kramar till två personer som verkligen stöttat mig de senaste dagarna. TUSEN TACK ♥
Ni vet hur livet kan vara ibland, förvirrande och uppochner, och då är det skönt att veta att det finns fina människor som bryr sig och gör allt för att ställa upp, även om man inte hörs så ofta längre. Men oavsett hur ofta man hörs eller vad som händer så vet man ändå att de finns där och det är så fint att veta.
Sen finns det dom som man försöker nå fram till. Man försöker och försöker men får liksom ingen respons. Relationer, oavsett vad för slags relationer det är, ska vara ömsesidiga. Varför bry sig om någon och lägga massor med energi och känslor på att visa vad man känner för dem om man inte får något tillbaka.
Bollar hit och bollar dit, vems tur är det att höra av sig nu..?
Ömsesidig bekräftelse säger jag, annars kvittar det. Till slut ger man upp. Det bara är så.
Känslor är ett spännande fenomen. Det går liksom inte att förklara. Känslor går inte att styra över. Det bara sköljer över en, chockar en, och tvingar en att ta itu med dem. Jag tycker att känslor är bra. Jag är glad att jag känner så mycket som jag gör. Att känna och drömma är varje människas rätt. Ta vara på den och välkomna den, även om den ibland förvirrar dig ♥
Bort
Dagarna går, var tar dom vägen egentligen?
Jag älskar att vara med min dotter, och just nu med allt som händer i rasande fart runtomkring mig så är hon det som gör att jag orkar med detta tempot. Att hon är nära är min medicin, med all glädje och kärlek hon sprider.
Ibland känns det som om jag står mitt på ett stort torg. Jag ser alla människor runtomkring mig komma och passera, jag ser saker och ting hända, jag ser hur alla andra rör sig, skrattar, pratar, gråter, stressar, pratar i telefonen, och dricker morgonkaffet.. och mitt i står jag. Nästan osynlig.
Jag kan inte påverka det som händer, det bara händer.
Jag orkar inte försöka påverka något heller. Jag är trött, och tankarna bara snurrar och snurrar.
Det finns tiotusentals saker jag borde och egentligen måste ta tag i, men jag orkar inte. Motivationen saknas, lusten saknas, viljan saknas, allt saknas. Jag låter det vara så länge. Det blir som det blir.
Det är dags att komma bort ett par dagar tror jag!
Fröken tankspridd
"Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig.."
Lars Winnerbäck - Hjärter dams sista sång
Lilla Fröken Tankspridd, känner ni henne?
Det har hänt så mycket det senaste året att jag inte vet var jag ska börja, men jag ska sätta mig ner under morgondagen och skriva ihop en årsresumé, för min egen skull. Tiden går så fort att jag vill stanna den och minnas. Att skriva har alltid funkat bra för mig så det tänker jag göra.
Något jag iallafall lärt mig om mig själv det här året är att när något stort händer så faller jag lätt tillbaka i tankar och minnen från förr. Händelser, människor och ting som hänt och som varit betydelsefullt poppar upp i min lilla hjärna igen och framkallar alla möjliga känslor och sinnesförvirringar.
Vissa människor, minnen och ting finns kvar, andra inte. Vissa saker lättare att minnas än andra, vissa saker skrattar jag högt åt vid blotta tanken, medan andra saker etsar sig fast i min hjärna tills jag bearbetar det.
Jag är som jag är, både på gott och på ont.
I Min Dröm
De senaste dagarna har jag varit väldigt tankspridd och förvirrad. Jag älskar att drömma, det är rätt otroligt egentligen vilka känslor drömmar kan framkalla när man vaknar och känslan i drömmen fortfarande är så verklig att man blir påverkad. Men ibland för drömmarna med sig lite väl mycket känslor och som den känslosamma person jag är blir jag väldigt berörd och vill försöka sätta fingret på och förstå varför jag känner som jag gör och vad det bottnar i.
Det kanske inte alltid är så smart av mig att gräva i gamla känslor och händelser bara för att de är återkommande i drömmarna, men jag kan inte göra så mycket åt det. Det är sån jag är.
Moster B-M har alltid sagt till mig att jag inte ska skjuta undan känslorna, utan istället välkomna dem och tillåta mig själv att känna det känslan försöker visa mig. Det har jag gjort nu, och det känns bra! Lite omvälvande men BRA!
Är det någon mer än jag som kan bli galet påverkad av drömmar?
Blogg är ett givande och ett tagande
Det här med att blogga har jag funderat mycket över på sistone.
Vissa bloggar jag läser får huuuur mycket kommentarer som helst, medan andra får betydligt mindre, och då kan besökarantalet variera en hel del. Jag diskuterade detta med en "bloggvän" och vi kom fram till att det nog handlar mycket om hur man som bloggare bemöter sina läsare.
Det är ett givande och tagande helt enkelt.
Egentligen, om jag nu ska vara riktigt självisk, så skriver jag blogg för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och kika vad som hänt och för mina närmsta vänner och familj.
Men att få respons, tips och funderingar ifrån er läsare är verkligen roligt och härligt!
När man ibland känner sig riktigt nere så piggar ni upp, och vad jag förstått har jag den inverkan på er också ibland.
Jag VET att jag är värdelös på att svara på era kommentarer, men jag ska verkligen försöka bättra mig.
Det är så mycket roligare när ni lämnar spår efter er i form av kommentarer och inte bara en okänd ip-adress, och jag förstår att det roligare för er ifall jag ger respons på det ni kommenterat.
Win win för alla helt enkelt :) Jag ska försöka se till att få tiden bara.
Och oavsett var min blogg kommer ligga i framtiden, här eller på någon annan plattform, så hoppas jag att ni hänger med mig :)
J i mina tankar
För 8 (ja herregud det är 8!) år sedan, så jobbade jag som ridinstruktör en sommar nere i Skåne på ett av Sveriges största ridläger.
Ridläger-grejen i sig är en låååång och helt crazy historia som jag skulle vilja berätta för er någon gång, men det tar vi inte nu. Inte ikväll iallafall.
Den sommaren träffade jag J. Hon var 13 år och en smart, vacker och omtänksam tjej med alldeles för gott om pengar (silversked). Just den här lägerveckan hade lotten fallit på mig att ha hand om gruppen med mest ridvana, något som självklart skulle bli jättekul med tanke på att man kunde rida ut tillsammans med gruppen och låta dem hoppa lite högre hinder osv..
Gruppen bestod av en hel drös med glada och förväntansfulla tjejer i yngre tonåren och vad det verkade först så fanns inga bekymmer i världen. Under lägerveckan uppdagades så mycket Skit (rent ut sagt) att jag seriöst funderade över hur allt skulle lösa sig för dessa bortskämda storstadstjejer.
Att jag tog just J och hennes situation till mig lite för mycket tror jag beror på att jag någonstans kunde identifiera mig med henne, och jag tänker på henne än idag. Jag undrar hur hon mår och hur hon har det i sin storstad, på sin aveny. Hon är fortfarande smart, snygg, har gott om pengar och är förmodligen lika omtänksam nu som då.
Jag läser hennes blogg ibland och jag förundras över hennes sätt att uttrycka sig. Hon är duktig och smart, och den här texten tycker jag var så bra att jag vill visa er den.
Jag känner igen mig, och jag tror även många andra gör det..
(Text från J´s blogg)
Varken stark eller mild, lagom.
Inte stor inte liten, mittemellan.
Men jag har aldrig varit lagom, bäst eller sämst.
Det måntro vara hösten tänker jag, ingen snö eller sol.
Småkallt med fesljummet vatten i det halvtomma glaset.
Inte älskad och inte hatad. Lagom.
Undertiden ska jag jobba äta, sova, umgås, ringa, bädda, putsa fönstren, damma lister, fotografera, kolla senaste serien, lyssna på spotify, lägga in bilderna i datorn, redigera, skriva en text, slänga den, kanske publicera ibland.
Jag ska tänka på min familj, Jag ska tvätta, stryka, organisera kläder och köpa nya skor, fundera på foundationnyanser och raka benen. Tvätta håret, föna håret, platta håret, dammsuga, laga mat, äta 3 mål mat om dagen och mellanmål däremellan.
Jag ska vara härlig, kul, driven, ambitiös, snygg och smart. Men inte vara påklistrad och falsk. Jag ska skriva om det som berör mig för att sedan bli utdömd, någon vill att jag slutar, någon tror att jag har hybris, en annan tycker jag är fantastisk.
Jag ska hinna prata med alla jag träffar men inte förbise de som hälsar för då är jag dryg.
Jag ska vara halvfin men inte vrålsnygg, inte pinnsmal och inte rulltig, proportionell.
Jag ska prioritera alla dessa saker samtidigt som jag ska veta vem jag är och hur jag mår.
JAG KAN INTE TÄNKA LÄNGRE!
Förändring?
Jag är kluven. Väldigt kluven.
Jag känner mig lite som Lilly. Jag vill så mycket, men nånting begränsar mig.
Jag har fått flera förslag till förändring gällande bloggen, och det har fått mig att fundera över det här med blogg i allra största allmänhet.
Jag började blogga för tre år sedan, och då var det främst för min egen skull då jag tycker det är ett bra pch enkelt sätt att föreviga saker man gör och känner, samtidigt som nära och kära kan ta del utav mitt liv i ord och bilder. Men med åren har bloggen växt. Mer än jag nånsin kunnat tro när jag startade innaj-bloggen.
Läsarna började som de allra närmaste, fortsatte med vänner, bekanta och andra nyfikna (inte alltid så trevliga) själar, och idag är det även en hel massa människor som jag egentligen inte känner det minsta.
Över 9000 personer i veckan följer mitt liv, och det är ganska skrämmande när jag tänker efter, särskilt med tanke på att jag fortfarande är väldigt privat i mitt skrivande här i bloggen.
Samtidigt som det skrämmer mig, så ger ni läsare mig otroligt mycket. Mer eller mindre beroende på kommentarsaktivieten, men jag eftersträvar inte 40 kommentarer till varenda inlägg, och jag i min tur sitter inte heller och kommenterar ALLA era bloggar för att ragga läsare till min egen blogg. NEJ! Sån är inte jag!
Jag välkomnar alla härliga läsare och jag tycker det är fantastiskt roligt när ni kommenterar, ger tips och råd, delger oss andra era erfarenheter och tankar, och på så sätt är mer delaktiga i bloggen.
Nu skriver jag för så många mer människor än jag gjorde till att börja med, och det är naturligt om innehållet blir lite annorlunda, även om grundtanken absolut ALLTID kommer finnas kvar!
Fan va långt det här blev, undrar om någon orkat med att läsa hela inlägget?
Mina tankar far runt runt runt. Jag är verkligen kluven. Jag vet inte hur jag ska göra med allting. Kanske är det dags för en förändring? Kanske är det dags att sluta helt? Kanske ska jag skita i att ändra på nånting och bara fortsätta köra min grej? Ja, nog tål det att tänkas på iallafall..
Söndag
Det blev sent inatt då en massa känslor vällde upp inom mig när vi kommit från middagen, och prat och ältande var ett måste. Tur att det finns någon som lyssnar när man behöver ventilera och identifiera känslorna man har.
Att bli mamma har varit en stor omställning för mig både fysiskt och psykiskt och det har ju varit ganska mycket sedan hon föddes med skola, bröllop, dop, semester osv, och jag har nog inte riktigt tagit mig tiden att landa.
Inatt när vännerna tog taxin till krogen och vi traskade hem i höstnatten bland fuktiga löv och fulla människor så kom det upp en massa tankar. Det är väldigt jobbigt att börja tänka och älta, men inatt tillät jag dom att komma och bara släppte lös. Och jag tror det var bra.
Jag har inte sovit speciellt bra inatt, men Fredrik var go och gick upp med Lilly vid nio så jag kunde sova till elva. Magen kniper och jag vet att jag borde äta något, men det är inget jag är direkt sugen på så det känns som jag hoppar det. Ska ta och göra mig i ordning nu istället så kanske jag blir människa igen.
Idag ska jag träffa Becky och det ska bli skönt! Hon är en stadig klippa att luta sig emot.
Becky och Lilly på Lillys dopdag
Det här med dop..
Dop är inget som är självklart för mig, och när Lilly föddes så kände jag direkt att jag inte ville låta döpa henne.
Dels tycker jag att man ska låta barnet få välja själv ifall de vill döpas in i den kristna tron eller inte, och dels för att jag själv inte är troende. (Jag själv är döpt i samband med konfirmation och just då var det ett val som kändes helt rätt)
Då kan man säkert tycka att jag säger emot mig själv då jag både är konfirmerad och vi gifte oss kyrkligt för bara en månad sen, men faktum är att jag inte tycker det är samma sak med barndop som med bröllop och konfirmation.
Visst är dessa kyrkliga handlingar enligt den kristna tron, men jag och Fredrik är vuxna människor som tagit beslutet att låta vigas i kyrkan trots att vi inte är troende. Jag tycker bröllop i Svenska kyrkan är vackert, det är fina och tänkvärda texter som läses upp, även om jag gärna hoppat över vissa bitar där jag tycker det blir för mycket gud-snack för min smak.
Till saken. Prästen föreslog en del psalmer inför dopet och när de gällde de flesta så handlade de VÄLDIGT mycket om just gud och inte om barn som jag hade velat. Som jag nämnt tidigare är det min man som vill låta döpa Lilly och jag är väl inte supertillfreds med den situationen, men är det viktigt för honom så kan jag absolut tänka mig att gå med på det.
Jag vet att många "nyare" präster är lite mer "fria" och inte så inskränkta på det här "gud-snacket", och de flesta präster VET att många svenskar känner och tänker som jag..
Därför blev jag väldigt förvånad när jag fick det bemötande jag fick idag när jag sa att jag gärna ville ha en psalm som handlade om barn och inte bara om gud.
Jag kände mig ifrågasatt och upplevde det som att vi lika gärna kunde strunta i dopet ifall inte vi båda var troende. Löjligt enligt min mening. Kyrkan ska väl acceptera alla människor och alla människors tro?
Mitt nya liv!
Det är lördagkväll och jag har just lagt Lilly i sin vagga.
Hon har haft en tuff vecka med skola, student och massa fart och fläkt. Stackaren är helt slut. Jag med.
Nu ikväll somnade hon i min famn på 3:e gången jag sjöng "När Lilly kom till jorden", så hon var riktigt trött lilla gumsan.
Det är en konstig känsla jag har ikväll.
Jag sitter ensam i sängen, Fredrik är ute och festar. Dom har svensexa för hans bror som gifter sig om 3 veckor.
Det är blandade känslor jag har denna kväll. Å ena sidan har jag vant mig vid livet "hemma", men samtidigt är jag lite less på att bara vara hemma och göra "ingenting" också. Festardagarna är över för min del, det har dom varit sedan den 29:e juli 2009. Den 30:e juli förändrades mitt liv totalt. Allt vändes uppochner och jag var inte beredd för fem öre.
Jag vande mig ändå ganska snabbt vid tanken på att livet framöver skulle handla om ett litet barn. Men trots detta kunde jag nog inte förstå vilken uppoffring och vilket jobb det faktiskt är att få barn. Och inte minst också att vara gravid.
Jag skulle förlora några vänner på vägen fram, men också vinna några nya. Det är jag glad för. I sånna här livsförändringar ser man människors rätta färger. Det är mycket som inte är som man tror. Det vet jag nu.
Sedan jag blev gravid har jag inte gjort några större utsvävningar. Jag har kämpat med att klara skolan, orka ta hand om hemmet, hundarna, och förbereda inför bröllop och bebisens ankomst.
Veckorna gick i ett, och på helgerna satt jag gärna hemma i soffan framför en film, eller hängde hos föräldrarna där man fick sig lite mat och en pratstund innan man var så trött att man stupade isäng.
Jag blev allt tyngre (tjockare) och tröttare. Till slut orkade jag knappt med nåt annat än att försöka koncentrera mig på att fixa skolan. Jag kände knappt igen mig själv så sliten var jag mot slutet.
Jag offrade min kropp och mitt liv för det lilla miraklet som snart skulle vara hos oss. Den 5:e april föddes hon. Vår älskade Lilly!
Efter att ha burit henne inom mig i drygt 9 månader fanns hon helt plötsligt hos oss, ibland oss. Jag fattade ingenting de första två veckorna. Allt var så nytt och främmande. Men ändå rosenskimrande. Hon var fantastisk! Jag tror inte världen skådat ett vackrare barn än henne. Och hon är min, bara min!
Jag har varit mamma i snart ett år. Först blivande mamma, och de senaste 9 veckorna har jag varit mamma på riktigt. Lilly klarar sig inte utan mig. Hon behöver mig alltid. Visst är det underbart! Men det kan också kännas lite jobbigt ibland. Typ ikväll.
Jag blir lite ledsen på mig själv att jag inte bara kan unna alla andra att vara ute och roa sig. Varför ska jag sitta här och vara småbitter?
Jag har världens underbaraste dotter, och jag tänker ta vara på varje sekund med henne.
Jag kommer ha all tid i världen när hon blivit lite större att vara ute och roa mig jag också.
Tills dess, ska jag krypa ner i sängen, Dra vaggan intill mig, och bara ligga och titta på underverket! Mitt underverk.
Så kan alla andra vara på krogen så länge. Jag avundas dom inte ett dugg! När jag tänker efter.
Jag har ju Lilly ♥ Och hon är det bästa som finns i hela världen... Jag älskar henne över allt!
Supermänniskan
Jag är ingen supermänniska. Långt ifrån. Det har jag insett idag.
Egentligen insåg jag det för länge sen, men idag rann det över för mig och jag insåg att jag måste ta tag i det. Det fungerar inte att hålla på i det tempo jag gör.
Att ta hand om en nyfödd, helamma (utan att ha ångest 24/7 för att mjölken "kanske" inte räcker, är den tillräckligt fet, blir hon mätt, varför spyr hon upp allt, behöver jag amma igen eller behöver hon ersättning, osv..), ta hand om två hundar och ge dom tillräckligt med kärlek och motion, ta hand om hemmet, disken och tvätten, tanka bilen, vårda relationerna, och försöka ta hand om sig själv inemellanåt och göra saker man tycker är roligt (utan att stressa arslet av sig), är fan ingen lätt match!
Plugga heltid på det också och försök planera ditt bröllop samtidigt, så är det mitt liv de senaste två månaderna. Jag kan bara konstatera att det INTE går ihop. Inte utan en jävla massa tårar och ångest.
Idag bröt jag ihop, totalt. Ja, så är det. Sanning.
Men jag kommer att komma igen. Det är det bästa i den här kråksången.
En sovande bebis, nyrastade och nymatade hundar, två tvättmaskiner, och ett ren(are) hem (TACK MAMMA, du är bäst!) och så lite sömn på det inatt om jag har tur, så kommer jag vara som en ny människa imorgon.
Emellan Lillys hysteriska grin inne på HM idag hann jag i all hast slita med mig en ny klänning hem. Inget att ha på Göran och Jennies bröllop, men ändå en fin klänning. Den, och allt ovanstående är en bra tröst just ikväll..
Imorgon ska jag inviga den. Då tar jag sommarlov och min efterlängtade Mammaledighet startar på riktigt ♥
Mamma-hatet
Som nybliven Mamma har livet förändrats en aaaaning.
Från att ha kunnat göra precis det man känt för just för stunden, så är man nu helt beroende av att en liten liten go tjej ska äta, sova, ha en torr blöja, och må bra. Detta gäller oavsett VAR någonstans jag befinner mig. Ett litet barn har liksom ingen förståelse för ifall jag är på Ica Maxi eller ifall jag sitter hemma och har max 10 meter till skötbordet eller min amningskudde.
Att gå till ett fik eller en restaurang med vänner och familj är för mig ett sätt att umgås. Ett mycket bra sätt att umgås faktiskt. Jag älskar fika, jag älskar god mat, och jag älskar att äta och sitta och mysa med goda vänner och gott sällskap på något trevligt ställe.
Det är betydligt mycket trevligare att komma hemifrån en stund och slippa fixa fika, plocka undan disk, osv. Sen är det ju alltid trevligt att gå en vända i några butiker också. Shoppa är ju också en sak jag gillar..
Nu ska jag komma till saken..
Sedan jag blev Mamma har jag sett det som ett perfekt tillfälle att ta mig hemifrån en stund, träffa någon jag tycker om och sitta och prata och fika på nåt gott, samtidigt som Lillan sover i vagnen.
Men ni ska veta att det är en jävla skillnad att äntra ett fik eller en restaurang med en barnvagn, eller som i mitt fall oftast två. Minst!
Man får utstå de mest avskyvärda blickar från Mamma-hatande/barn-hatande människor bara man kommer in genom dörren med sin barnvagn. Och då har jag ändå valt den minsta barnvagnen på marknaden! Inget stort och klumpigt åbäke som folk kan störa sig på. Egentligen! Men det gör dom förstås! Och inte nådigt heller..
Kulmen av hela cafébesöket nås ju naturligtvis då barnet blir grinigt eller hungrigt och ger ifrån sig någon form av ljud. Som jag skrev tidigare så förstår inte ett barn att man inte alltid är hemma och har allt så lättillgängligt, så är det dags för mat så är det dags för mat! Detta är något som barn-och-mamma-hatande-människor VERKLIGEN inte förstå, och man blir totalt utstirrad och får höra både det ena och det andra..
Herregud, vilken dålig mamma man är som har ett barn som råkar gråta lite. Och amma kan man ju inte göra offentligt. Det är ju katastrof!!
Helt ärligt, jag skulle aldrig i livet dra fram mina bröst hursomhelst och visa dom för hela omgivningen. Man hänger väl en filt över axeln och tar barnet intill sig, och amningen är hur diskret som helst. Det ser ju bara ut som om barnet sover i ens famn.
Jag tycker det är förjävligt att många tycker att Mammorna invaderar stan och att vi borde sitta hemma i våra soffor och amma dagarna i ända istället. Vi är mammalediga, och självklart har vi rätt att hitta på saker vi också, oavsett om våra barn blir ledsna eller hungriga lite då och då.
Läs denna krönika, skriven av Alex Shulmans fru Amanda Widell. SÅ BRA och Stämmer helt!
Tänk hur folk är egentligen..
Prata med varandra människor!
Jag har alltid varit en person som tycker det är bättre att tala om hur man känner och vad man tycker, än att gå och hålla det inom sig, kanske känna besvikelse och ilska gentemot någon eller något som hänt, och inte själv ge personen ifråga en chans att veta hur man känner sig och varför.
Man kan ju inte förändra något man inte själv uppfattar eller vet om, eller hur?
Jag sitter inte här och tycker att jag är någon expert, men efter de erfarenheter jag har fått under mina 24 år, så är det faktiskt det bästa att vara rak och ärlig, även om det kanske ibland smärtar.
I det långa loppet tror jag att smärtan blir lindrigare om man varit ärlig, än om man gått och känt något man inte vågat berätta eller ta upp med rädsla för den andra personens reaktion.
Det här gäller inte enbart förhållanderelationer, utan ALLA relationer. Om det så är ens Mamma man bara vill klubba en hammare i skallen på varenda gång hon tjatar om en viss sak eller lägger sig i, eller om det är pojkvännens eviga festande och odrägliga beteende man mår dåligt över, så tycker jag att man är skyldig denna personen (och relationen med för den delen) att tala om hur man känner så det kan bli en bättring.
Med detta inte sagt att det alltid blir bättre bara för att man yttrar sin åsikt, men då får personen iallafall en chans att ändra på något om det skulle vara så att det sårar. Har man inte ens försökt så har man ju inte ens gett det en chans. Och det om något tycker jag är Orättvist och Fegt!
Ibland händer saker vi inte kan styra över. Ganska ofta faktiskt. Men har man då en sådan öppen och skön relation så tror jag att man lättare kan komma fram till en lösning, tillsammans, och det inträffade kanske inte behöver bli en sån katastrof som man först trodde.
Finns där ingen kommunikation eller förståelse, ja då har man helt klart större problem än det som just inträffat!
En händelse under hösten har gjort att jag funderat och funderat och grubblat över detta, och jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan undvika att prata om saker och försöka lösa. Men det är ju jag.
Jag har ikväll fått ventilera mig och säga min åsikt och vad jag känner, och det är förbannat befriande ska ni veta. Även om inte jag kan lösa problemet så släppte en sten från mina axlar när jag fick säga mitt, för även om det inte gäller mig rätt och slätt så har jag ändå blivit otroligt känslomässigt involverad, och det har påverkat mig ganska mycket den senaste tiden.
Jag tänkte så mycket klokt när jag satte mig ner och skulle skriva detta inlägg, men nu kan jag inte formulera mig alls. Jag hoppas ni förstår vad jag menar i stora drag iallafall (om ni orkat läsa ända hit vill säga..)
Så mitt råd, PRATA MED VARANDRA! VAD DET ÄN ÄR..
Jag lovar, inget blir bättre av att gå runt och bita ihop eller "sopa under mattan" och tro att problemet försvinner. Det kommer komma upp till ytan, och då är risken att allt går åt helvete i stället för att man försökt göra något åt saken direkt problemet uppstod..
Och med det säger jag natti natt!
Bortskämda skitungar
Först och främst - Jag är INGEN barnexpert. Jag kommer aldrig bli det heller. Men jag har sett vissa saker och jag känner vissa saker, och jag vill ta upp det här för jag tycker det är oerhört viktigt. Kom igen, kommentera! Vad tycker ni?
Tioåriga ungar som sitter framför datorn hela dagarna istället för att träffa kompisar, umgås med familjen eller hålla på med någon aktivitet.
Jag kan verkligen inte förstå det.
Hur kan man som förälder tillåta sitt barn att sitta på diverse olika forum och msn med en webcamera. Dom har för det mesta ingen aning om vad ungarna håller på med, eller vilka dom är i kontakt med. Ofta vet ungarna inte själva vem dom är i kontakt med, vi vet ju alla hur det är med pedofiler som upprättar falska profiler på både Msn och andra ungdomstillhåll för att komma i kontakt med osäkra småtjejer och pojkar.
Tio år! Ska man verkligen ha tillgång till ett så stort och öppet nätverk som internet då? Och framförallt, utan begränsning.
Bakom dataskärmen tar "barnen" på sig sin mask. Dom kan vara någon annan dom egentligen inte är. Någon dom kanske helst skulle vilja vara. Kanske vågar dom säga vad dom tycker och känner, eller kanske är det bara en fasad för osäkerheten. Dom låtsas vara coola. tuffa och starka, men egentligen vill dom bara att någon ska bry sig.
Hursomhelst är det jävligt sorgligt. Det finns många sätt att upptäcka ett barn som inte mår bra. Jag har själv sett signaler, hur tydliga som helst.
Barnet drar sig undan, blir mer och mer osocialt, ljuger, skriker och bråkar över egentligen ingenting och slutar helt att umgås med kompisar. Sitter framför denna dator från dess att skolan är slut, tills det är läggdags.
Men varför ser inte föräldrarna? Är man förblindad bara för att det är ens eget barn? Vill man inte inse det faktum att ens barn inte mår bra och därmed känna sig som en misslyckad förälder, eller vad handlar det om?
Ett barn behöver gränser. Det är minst lika viktigt som att barnet behöver kärlek.
Barnet måste veta VEM det är som bestämmer, och att det är den vuxna som bestämmer och sätter gränser, inte barnet.
Att ge barnet precis det barnet säger och vill ha är nog det sämsta man kan göra. Jag skulle nog tycka att man gör barnet en rejäl björntjänst.
Vill ungen sitta framför datorn en hel dag och inte umgås med kompisar eller övriga familjen, då ska ungen UT! Ut och cykla, ner i parken och försöka hitta på något, följa med och grilla korv och gå promenad med hundarna, vad som helst. Absolut INTE sitta kvar inne vid datorn och chatta. Såå fel!
Jag kanske är hård och dum nu, men det är min åsikt!
Vad tycker ni om bortskämda skitungar som kör med mamma och pappa och får göra precis som de vill, varpå en del blir totalt osocialiserade i det "verkliga" livet, och istället tillbringar all vaken tid (utanför skolan) framför datorn eller tv-spelet??
Det här med barn är inga lätta grejer. Jag undrar just vad vi gett oss in på..
Jag är en vinnare
Min kompis Linda ringde förut och meddelade en mycket god nyhet.
Jag är en av vinnarna i en tävling om en mysdress i valfri färg :)
Åh, det kunde inte kommit mer perfekt. Jag behöver uppmuntran!
Hon frågade igår om jag ville med på Rosa bandet-galan i Malmö den 29:e oktober men tyvärr väntar en tenta den 30:e så jag fick tacka nej :( Det hade varit såå roligt ju!!
Det har blivit mycket tårar de senaste dagarna, eller senaste veckan tillochmed. Jag är känsligare än vanligt och känner mig ledsen och upprörd över en hel massa saker.
Mitt i besvikelsen och tårarna har jag insett två saker:
- Vilka människor jag vill omge mig med
- Hur lyckligt lottad jag är egentligen
Jag behöver inte vara ute och ränna på krogen om helgerna, jag har min familj och mina vänner, mina älskade hundar, och ett litet barn på väg.
Jag är så himla lyckligt lottad. Jag måste fokusera på det nu, istället för att känna mig ledsen och ensam.
Hur ensam jag än känner mig så sitter jag faktiskt här med en växande mage. Inuti mig växer en liten bebis som jag kommer älska mer än någonting på jorden.
Det enda rätta, eller?
Idag känner jag mig sjukare än på hela tiden jag varit sjuk. Konstig formulering det där, men så känns det iallafall.
Igår gjorde jag en sak som jag är stolt över.
Jag är en person som ALLTID säger vad jag tycker, och gällande denna situation har jag backat flera steg tillbaka och hållt mig i bakgrunden istället. Detta har givetvis inte löst ett skit, så igår bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och göra det enda rätta. Tala om vad JAG tycker och hur JAG känner.
Jag hoppas det blir effektivt så att en förändring blir till det bättre.
Situationen har länge varit ohållbar. Totalt ohållbar.
Borde egentligen stanna inne i sängen idag, min hals är helpaj, men solen skiner på klarblå himmel och det blåser inte storm idag, så jag vill UT!!
Hon inspirerar mig!
Det finns en tjej.
Jag känner henne inte särskilt väl. Inte alls skulle jag nog vilja säga. Men hon är väl bekant då kanske. Jag träffade henne för några år sedan, när jag blev hundägare.
Vi träffas lite sporadiskt då och då, men nu var det länge sen.
Hon har varit med om mycket, särskilt det senaste året.
Jag har läst hennes blogg länge länge, men jag ska erkänna att jag blivit sämre på att titta in.
Idag gjorde jag det, och jag påmindes om VARFÖR jag älskar att läsa det hon skriver. Hon är så sjukt stark. Hon klarar allt som kommer i hennes väg.
Det som imponerar mig mest är inte bara att hon klarar alla prövningar hon utsätts för, utan att hon har en sån bra inställning till allt som händer, och hon gör precis som hon vill. Ingen sätter sig på henne, fast på ett bra sätt.
Många gånger önskar jag att jag hade hennes styrka och stolthet över mig själv. Hon är en bra förebild, och hon inspirerar mig.
Hennes motto borde alla leva efter. Det är så bra.
"Älska en annan människa, men älska dig själv mer"
Jag måste förstå varför!
Jag har alltid varit lite av en tänkare..
Man kan i vissa lägen kalla det "ältare", men jag föredrar ordet tänkare.
Jag är fenomenal på att analysera saker som sägs och händer, och bryta ner det i små små delar, och försöka förstå VARFÖR.
Under skoltiden var jag sinnig på matteläraren som inte kunde förklara för mig vad det där förbannade X:et var för något. Vad Fan är X egentligen? Om jag inte vet det kan jag ju inte förstå vad jag ska göra..
Jag vill förstå varför vissa saker händer och sker. Jag vill tro att det finns en mening med allt, men jag vill fortfarande förstå varför det är menat att bli på vissa sätt.
Jag har svårt att acceptera saker som jag inte kan förstå.
Hur i helskotta kan man inte bry sig om hur sitt barn mår, hur kan man kliva upp varje dag utan att undra det? Vad är det som gör att vissa personer får allt, trots att de inte gör nånting, och hur kommer det sig att de som lägger ner sitt hjärta och själ, inte får nånting alls?
Jag har förstått att livet är orättvist, men jag förstår ändå inte hur det kan vara så.
Något som jag lärt mig de senaste åren är hur det känns att bli missförstådd. Att sitta i en situation (som man delvis satt sig i själv), där människor du knappt känner dömer dig totalt och den personen du är, och du kan inte ändra på nånting. Det är en grym känsla av maktlöshet över sin egen situation. Det gör ont.
Jag är en fighter, det har jag alltid varit, och kommer alltid att vara. Jag ger inte upp hoppet om att en dag bli fullt förstådd av alla jag bryr mig om och några till. Det må vara en stört omöjlighet, men jag tänker aldrig sluta försöka.
Snälla du, döm mig inte. Ge mig den chans jag förtjänar. Jag är inte den du tror.
Svar på era frågor
Här kommer Mina svar på Era frågor:
Vilket är ditt favorit tv-program?
- Jag tittar gärna på Scrubs, Sex and the city, Two and a half men, CSI och Criminal minds.
Vilken är din bästa färg?
- Rosa såklart!
Hur länge har du varit förlovad och sambo med din kille?
- Jag och Fredrik har varit tillsammans i 5 år. Vi har varit förlovade i 4 år och sambo lika länge.
Vilken är den bästa/sämsta egenskapen hos en person?
- Den finaste egenskapen hos en person enligt mig är att vara ödmjuk.
Den sämsta egenskapen hos en person är en person som inte är ärlig och rak.
Jag undrar vad du gör för att hålla dig så himla smal och snygg? Menar, du bakar ju hela tiden. ;) Eller bakar du åt andra och är återhållsam själv?
- Okej, saken är den att jag inte håller mig i form. Jag äter det jag känner för, och då sätter sig kilona. Ibland får jag för mig att göra ett "ryck", och då håller jag mig från godis och bakverk några veckor. Jag har tyvärr ganska lätt att gå upp/ner i vikt.
Hej Jannibanni. Jag undrar när ni tänker komma till sthlm nästa gång ;P OCH: vilken din favvifilm är :)
- Vi är snart på gång bortåt Stockholm Veronica. Jag vet att du längtar, det gör vi också. Min favoritfilm är Bröllopsfixaren med Jennifer Lopez.
Har en fråga ang. dina fina bilder.. Hur får du till det "dimmiga" i dina bilder (/gör så att omgivningen inte hamnar i fokus? Retusherar du i photoshop?
- Jag har kommit på att fota är väldigt väldigt kul. Det är extra roligt när man redigerar bilderna så de får de där lilla extra. En extra färgklick eller lite "dim" i kanten som du säger. Men mycket av dimmet kommer från systemkameran och den inställning jag valt. Jag använder mig dock inte av Photoshop när jag redigerar. Det är på tok för svårt för mig :)
Hej! vad är dina intressen?
- Jag tycker om att umgås med min familj och mina vänner, hundar, hästar och ridning, resa, foto, shopping, god mat och såklart BAKNING!
Hur länge har du ridit? har du/haft egen häst?
- Jag har ridit sen jag föddes kan man väl säga. Min familj (Moster) har alltid haft hästar så jag är uppväxt med allt som hör hästar och ridning till. Jag hade en häst när jag var yngre, men nu rider jag bara min Mosters hästar när det finns tid och möjlighet. Det är gott nog :)
Bröllopsplaner?
- Det är på gång hoppas jag..
Bästa resemål?
- Jag fullkomligt älskar ju Turkiet. Sen är Thailands vackra ö-värld en favorit.
Tränar du? i så fall vad?
- Nej, jag tränar inte, även om jag VERKLIGEN borde. Jag har kort på Livskraft så jag lär nog ta mig i kragen.. Förut sprang jag mycket, så det borde jag också ta upp för det var superskön och bra träning.
Hur gör du för att sköta om ditt hår?
- Är det nånting förutom träning som jag är usel på så är det att ta hand om håret. Jag tvättar det med billiga schampon och gör typ aldrig inpackning. Så, hur det håller sig fint och mjukt kan jag faktiskt inte svara på..
Kommer du från Karlstad från början?
- Japp, jag är född och uppvuxen i Karlstad.
Hur är det att ha två hundar? Är det mycket mer jobb än en?
- Jag tycker det är väldigt smidigt att ha två hundar. Det kan ju bero på att storleken är väldigt praktisk, men två hundar är absolut inget problem, tvärtom. Dom har alltid varandra!
Hur mycket äter dina per dag och hur många gånger ger du dom mat? Vad heter maten?
- Mina äter ungefär 1,5 dl mat var per dag uppdelat på 2 tillfällen (morgon och kväll). Just nu äter dom Doggy eftersom det är så små och bra storlek på foderbitarna.
Hur länge lämnar du dom ensamma som längst?
- Det är ju lag i Sverige på att en hund inte får lämnas ensam längre än 5 timmar, så ALDRIG längre än det. Oftast max 3-4 timmar. Vi brukar ordna med hundvakt om vi ska vara borta längre stunder.
Klargörande
Vad gäller de andra inblandade i den här bloggen (vänner, familj osv som förekommer på bilder) så är alla tillfrågade, och är det någon som inte vill vara med på bild så respekteras detta såklart.
Jag har dock inte fått några direktiv tidigare, så det ska inte vara något problem. Nu vet ni det!
Varför jag valde att börja blogga grundar sig helt enkelt i att jag ville ha något substitut för "dagboks-skrivning", samtidigt som jag tänkte att det kunde vara kul för dom vi inte träffar så ofta att kunna hänga med i vad vi gör, titta på bilder osv.
Jag har ju en hel del vänner och familj som inte bor här i Karlstad.
Sen är det ju väldigt kul att kunna gå tillbaka och titta på bilder från semestrar osv.. Allt finns ju samlat på ett väldigt smart sätt här på blogg.se.
Att bloggen skulle växa sig så stor som över 2000 unika besökare i veckan var ju inte alls planen när jag startade blogga i Mars 2007.
Visst överväger jag i perioder att lösenordsskydda den mot alla nyfikna och skadeglada idioter, så att den endast fyller det syftet som var tänkt från början.
Men i nuläget ser den ut som den gör, och jag hoppas att ni som läser den tycker den är rolig, och att ni inte bara läser för att snoka :)
Tandblekning
Nyss hemkommen från skolan, och en snabb sväng på stan med E.
Slängde med mig en gratistidning hem som jag nu suttit och ögnat igenom. Fann en annons som fick det att knyta sig i magen på mig. Hur kan man??
Tandblekning är något som blir mer och mer vanligt förekommande, särskilt bland yngre. Ett extra vitt leende, och ett "bra" pris lockar många.
Inom tandvården är man väldigt försiktig med tandblekningar. Många tandläkare och tandhygienister vill inte bleka tänder alls, och detta på grund av risker och biverkningar av preparaten man använder.
Risker och biverkningar med tandblekning:
- Ju yngre man är desto känsligare är tänderna och desto större är pulpan.
- Har man trasiga tänder eller trasiga fyllningar så kan blekmedlet rinna in i tanden och skada den känsliga pulpan. Där finns känsliga nerver och blodkärl, och man kan få mycket svåra och onödiga besvär och smärtor.
- Det finns risk för att tandköttet får frätskador.
- Efter en blekningsbehandling är tänderna mer känsliga för olika ämnen i mat, dryck och rökning.
- Blekmedlet man använder är väteperoxid. (Det är alltså samma ämne som man använder när man bleker håret. Håret växer ut, Tandens emalj byggs ALDRIG upp igen)
Vad ska man tänka på innan man gör en tandblekning?
- Patienten måste ha hela tänder och täta fyllningar innan man börjar bleka.
- Man får inte ha för genomskinliga tänder då är risken att de upplevs som gråare efter blekning.
- Man bör inte heller ha blottade tandhalsar och ilningsbenägenhet.
- Det är viktigt att man inte är överkänslig för ämnena i blekmedlet.
Om inte en tandläkare, (med all kunskap och erfarenhet den har) vill bleka tänder, så är det ju galet att gå till en "salong" och göra "en sk. proffessionell tandblekning". Vad vet dom om trasiga tänder, karies eller blottade tandhalsar..?? Dom vill bara tjäna pengar..
Sluttjatat om Tandblekningar..
Vad jag ville säga med detta var iallafall att jag är helt emot tandblekning och tandblekningspreparat, och jag hoppas att ni som tänkt göra en sån behandling tänker till en extra gång.
Nu ska jag städa! Det behövs verkligen..
Det hände grejer inatt också, så nu är eftermiddagen inbokad. Längtar SÅ!!
Till min B
Första kramen till Fru B
Lyckobubblor!
Ditt bröllop var fantastiskt vackert och du strålade!
Jag minns när vi satt på det där tåget till STHLM, påväg till en Loréal-kurs. Alla runt oss stirrade förvånat på de två tokorna som verkligen fann varann. Inte en sekund var det tyst på hela resan, varken dit eller hem. Sen den dagen har du funnits för mig i ur och skur.
Då strålar idag med din stora, fina mage som du gjorde på din bröllopsdag. Om 4 dagar är er lille bebis beräknad, och jag ska göra allt jag kan för att ställa upp för dig som du gjort för mig. I alla väder.
Tack för att du finns B ♥
Jag har varit där själv
Imorgon ska jag följa med en av mina absolut närmaste till sjukhuset.
Det känns väldigt oroligt, eftersom jag vet vad hon går igenom och hur hon känner sig just nu.
Jag har varit där själv.
När jag var 14 år fann jag en knöl i mitt högra bröst.
Jag berättade det för mamma i lite smått panik, och hon tog mig till doktorn bums för en undersökning.
Trots att vi har bröstcancer på min pappas sida i släkten togs det inga prover överhuvudtaget, men man sa att den "nog skulle behöva tas bort med operation"
Jaha! Tiden gick.. och visst var man orolig men tänkte inte mycket mer på det.
Efter ca 1 år hade vi fortfarande inte hört från sjukhuset, och knölen hade inte bara växt och börjat sticka ut, den hade också gått från att vara rörlig till att ha vuxit fast i vävnaderna.
Jag hade panik!
Jag ringde sjukhuset och fick tid för operation bara ett par dagar senare.
Knölen visade sig vara godartad, men det var ändå en chansning läkarna tog när dom inte ens tog prover på den eller lät mig göra en mammografi.
Jag var "lindad" och fick inte röra mig mer än nödvändigt på över 3 månader, vilket innebar att jag varken fick vara med på skolgympan eller rida under den tiden.
Jag kan fortfarande känna mig orolig över att det ska komma tillbaka och jag känner igenom brösten lite då och då för säkerhets skull, det tycker jag alla tjejer/kvinnor borde göra.
