..rostar aldrig..?

Vi har väl alla haft våra vänner som kommit och gått genom livet.
Under mellan och högstadiet hade jag två "bästisar" ,som jag tappade all kontakt med när vi sedan valde olika skolor och inriktningar på gymnasiet.
I gymnasiet var det fullt med nya kompisar, men ni vet ju hur det var i den åldern, vem kunde man lita på och vem gick bakom ryggen på en med kniven i högsta hugg..?
Jag kan ju bara tala för mig själv men ju äldre jag blivit (och framförallt sedan jag fick Lilly) desto mer "krav" har jag på mina relationer. Inte krav att de ska göra si eller så, utan mer att jag inte längre lägger energi och tid på svaga relationer, falska relationer, ringer-bara-när-det-är-fest-relationer, och personer som bara finns där när allt är guld och gröna skogar.
En vänskap är ett livslångt åtagande fullt av kärlek och kompromisser, och det handlar om att ställa upp för varann och att vara en riktig vän.

Idag har jag några riktigt fantastiska vänner som jag skulle göra vad som helst för. Verkligen vadsomhelst!
Vi pratar med varandra dagligen och träffas en eller ett par gånger i veckan. Dom står min familj och min dotter väldigt nära, och dom vet ALLT. Det är skönt. Jag känner mig trygg och bekväm i dessa relationer och kan då vara mig själv fullt ut i alla lägen, även om jag är lite för ärlig ibland, eller på dåligt humör.
Dom vet att det är en del av min personlighet, men accepterar mig för den jag är och det är jag jättetacksam för. Det gör att jag kan acceptera deras sidor också, och på så sätt är det en ömsesidig respekt.
Man ska kunna vara sig själv bland vänner, men genom åren har jag upptäckt att man inte alltid kan det.

Jag har alltid trott att ärlighet varar längst, och visst har några fallit bort på vägen, någon som man idag fortfarande kan sakna, och andra som man insåg vilka nötter det var och som man idag är glad att slippa!

Detta inlägg blev både långt och kanske lite invecklat och det var egentligen inte alls meningen, men det jag ville säga var att det finns några gamla vänner. De har egentligen funnits där hela tiden, fast lite skymt och med väldigt dålig kontakt. Det fantastiska i detta är att när jag under året haft det svårt och kämpigt har de hört av sig och visat sig ställa upp och vara mina vänner trots att åren gått och vi inte hörts av.
I lördags träffade jag min vän Fia över en fika på stan, och imorgon kväll har jag bjudit hem en riktigt gammal go vän på ett par glas vin efter att i veckan fått ett handskrivet brev av henne. Det ska verkligen bli mysigt att ses igen och prata ikapp om allt galet och känslosamt vi gjort.
Det gör mig så glad att inse att gammal vänskap trots allt kanske inte rostar..