Allt detta ansvar
Jag känner mig som världens mest negativa och tråkiga människa. Det känns som det är negativt på negativt, ledsamt på ledsamt, och skit på skit. När tar detta slut?
Jag är så trött så jag vet inte var jag ska ta vägen, och med allt som händer hela tiden är det inte konstigt att det ständigt är nattsvart, eller iallafall molnigt, och det blir man ju inte direkt piggare utav.
Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska göra. Jag står vid vägskäl hela tiden, utan att veta var jag ska.
Jag försöker ta ett steg i rätt? riktning, men det kommer tio bakslag istället som gör att jag ångrar det där steget jag ändå försökte ta. Den här handen jag ändå försökte sträcka ut. Det går inte.
När jag tror att ETT problem sätter käppar i hjulen för att få saker att fungera blir jag ju såklart alldeles över mig given när jag inser att det finns problem en miljon gånger större än vad jag trodde var grundproblemet, och dessa i sin tur förvärrar ju grundproblemet och gör att vi aldrig kan komma vidare.
Många är sårade, särskilt Jag. För det är liksom på mig ansvaret att rätta till allt detta hamnar. Och nånstans mitt i allt "jag måste ta på mig ansvaret för ingen annan gör ju det" så känner jag ändå att det är FEL!!
Samtidigt kan jag ändå inte släppa allt jag nu fått veta heller, för VEM ska ta hand om det om inte jag gör det? Det har jag redan gått på tok för långt och det känns som att vadsomhelst kan hända om ingen gör nåt!
Men hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt, eller som rättare sagt inte inser vad han har för problem, och att dessa problem i sin tur leder till att man praktiskt taget förstör sitt liv, och många andras med för den delen. Allt det som man egentligen har brytt sig om blir inte värt nåt istället.
Jag har fina vänner, tack, jag har mamma, tack, men sen då..? OM man behöver nåt mer.. Var finns dom? Och hur ska man klara av att acceptera att dom kanske aldrig kommer att finnas på det sättet man behöver och önskar..?
Du verkar superstark ändå Janni! Nu vet vi ju inte vad problemet är, låter som att det kanske gäller din pappa eller någon annan behövd person i din närhet?
Oavsett så hoppas jag att du kämpar på ändå, ALLT löser sig faktiskt tillstlut. En vacker dag verkar allt bara självklart och svaren kommer komma till dig tror jag :) Njut av din fina familj och försök fokusera på allt fint som du har sålänge, det är nog många som är avundsjuka på allt du uppnått med livet hittills!
Kram från Karro
Man kan inte hjälpa nån som inte vill ta emot hjälp!
Utan att veta vad det rör sig om så är det enda man kan göra att backa och antingen avsluta relationen eller visa klart "att jag finns här för dig när du faller och vill ha hjälp men just nu kan jag inte göra något och jag orkar inte se dig göra såhär mot dig själv, men när du vill ha hjälp så finns jag här"
Om man själv går under så hjälper man inte nån...hoppas det var till någon hjälp och skönt att det finns personer i din närhet som finns där de ska finnas! ;) massa kramar
Janni Janni Janni...
Du ansvarar för DITT liv och DINA val och han (?) för SITT liv och SINA val. Ditt ansvar sträcker sig till att du ska se till att DU mår bra så att Lilly mår bra. Jag vet att det låter så j*a lätt när man skriver / säger så men det är faktiskt sant. Riktigt svårt att greppa när man står mitt i skiten dock. Ta ett steg tillbaka och fråga dig själv; Vad orkar jag nu? Lägg inte mer energi på det om du tvekar över att orken räcker till. Då mår du bara ännu sämre. Kram på dig och jag hoppas att det löser sig.
Ja usch det låter som inget roligt alls. Tyvärr har nog ovanstående rätt. Oavsett hur mycket du vill hjälpa och rätta till kan man aldrig hjälpa någon som inte vill ha eller inser sitt behov av hjälp.Kan aldrig vara menat att du ska bära denna tunga bördan själv och må så dåligt över någon som inte kan/vill/ta emot ta emot hjälpen. Säkert säkert inser han/hon inte hur svårt du lider av detta eftersom han/hon inte ens inser problemet själv....Jag kan inte säga till dig att glömma och sluta tänka på det för då sväljer man bara skiten som kommer bubbla upp igen och igen. Men försök må så bra du kan just idag, och nästa dag och nästa. Omge dig av den kärlek,omtanke och värme som du vet att du alltid kan räkna med och tillåt dig att känna och prata och ventilera....Kramar till dig. Hoppas du finner lite mer ro även om det löser sig eller ej...
I livet kommer man till vägskäl hela tiden..men jag tror inte att det finns rätt eller fel väg att gå utan att man väljer snarare den "ena" eller den andra "vägen". Val man måste göra för att kunna gå vidare. Så var inte rädd för att göra de valen, annars kommer du ju ingenstans.
Det är svårt att hjälpa till när man känner att personen inte vill ta emot hjälp, jag vet alltför väl tro mig... och då är det ingen idé att överanstränga sig för då kan irritationen hos båda göra man glider längre isär. För vissa tar det lång tid att inse vad det är man håller på med.. att vakna upp. När personen gör det, se till att finnas där då (även om du är sårad). Först då kanske det är idé att ta tag i problemet.
Vad det nu än är, så tror jag bästa sättet är att börja från början.. vart blev det fel först? Vart vill du komma med er relation? Skulle det fungera om ni satte er ner och försökte gå igenom lite trassel? Om det är så att den andra personen är lite svår att få igång så kanske du måste orka leda samtalet, men se det i så fall som en fördel att få sagt det du vill. Att båda får prata ut är viktigt.
För min egen del väntar jag nu på att en viss person ska få självinsikt innan vi kan ha en normal relation, det är inte särskilt kul men jag märker att det går framåt i alla fall. Så 'hang in there' du också!
Som ovan, det går inte att hjälpa om personen i fråga inte vill ha hjälp. Hoppas att du kan distansera dig till problemet och försöka se det positiva du har runt dig istället, exempelvis så blir det ju ljusare ut för varje dag som går och sommaren närmar sig med stormsteg :)
Man kan inte ge någon hjälp förrän personen själv inser den har problem. Jag själv har stått och velat fram och tillbaka med en nära anhörig som levt i en bubbla och vägrat att inse att personen haft problem och vad som funnits utanför denna bubbla. Hör av dig om du har några frågor eller behöver något tips (förstår om du väljer att inte höra av dig, men kan vara skönt att prata med någon helt oberoende och utomstående.)
Ha det bra! :-)
..ring mig...vi kanske kan prata om det!
Tpk
Moster B
Åh, fina J! Jag tänker på dig ska du veta. Jag känner inte dig, vet inte vad det handlar om men bryr mig ändå.
Detta med att hjälpa någon som inte vill ha hjälp är svårt. Man har ju inte rätt att ta över någon annans liv. Men det ska heller inte skada andra i omgivingen heller. Det är inte rätt. Vad det än är ska du veta att du är en fantastisk person!
Ps. Vilka vackra blåa ögon du har på bilden!
Vissa saker förblir en sorg i livet. Man får acceptera, gå vidare och med tiden lägga det bakom sig. Nu låter det som något lätt, det vet jag att det inte är. Men sim redan har nämnts så kan ingen som inte kan eller vill inse sina problem. Jag tror jag vet vad detta delvis handlar om, och för din egen skull- gå vidare. Många kramar Isa
Kram! En klen tröst mitt i allt men jag finns här om du behöver...mina öron är stora!
Jag har ingen aning om vad det handlar om men jag vet själv hur det är att försöka hjälpa någon som inte inser att han/hon har problem - det är omöjligt!
Och det gör otroligt ont - men man måste försöka acceptera att det är som det är och det är inget man kan göra någonting åt.
Stor kram till dig!
Jag vet inte om det skulle hjälpa dej men mej har det iaf varit en räddande ängel att gå och prata med en kurator. Det är så himla gott att få prata ut med någon som inte känner dej eller vet vem du är, det är så himla gött att få ur sig saker som man går runt och grubblar och ältar fram och tillbaka. Man behöver inte att må jätte dåligt för att gå till en kurator. Det är bara gott att få komma på fötter igen :) Kram till dej <3
Jag har själv haft en kamp med en nära anhörig i flera år så även om jag inte vet vad ditt problem handlar om så vet jag känslan av uppgivenheten.
Man kämpar och sliter sitt hår och ändå gör det lika mkt nytta som att stå o skrika in i en vägg.
Det är så frustrerande för det tar så mkt energi av allt som verkligen betyder och ger något, istället ligger det ett lock av sorg och frustration över de lyckliga stunderna.
Mitt tips är att försöka hitta din egen styrka att orka sortera ut och blunda för det som stjäl din energi, det är verkligen inte lätt men med små små steg framåt och ibland vissa tillbaka igen så tar man sig framåt och blir starkare och starkare.
Jag vet inte alls vad det kan va, men det låter inte kul. Känner dock igen mig otroligt mycket i det du skriver. Har själv lite problem inom familj (inte min man, utan min far). Man tar på sig ansvar över sina nära och kära, man vill ju ha det bra överallt och att dom ska må bra. Det påverkar ju alla! Men samtidigt orkar man inte, för man ska ha ork för alla andra oxå, mannen och barnen, sig själv och vanliga familjeproblem.
I mitt fall är det likadant som du säger, jag kan inte hjälpa nån som inte vill bli hjälpt. Precis så har jag det, så vad kan jag göra, prata? Det funkar inte alltid. Men ändå går man och grubblar och grubblar över vad man kan göra.....
Hoppas det löser sig och även om vi inte känner varandra får jag intrycket av att det kanske är nått liknande vi går igenom. Det lät så på en av kommentarerna ovan..
Finns här även om vi faktiskt inte känner varandra, ibland är det t.o.m skönt att lätta på hjärtat för nån ny..
Lycka till och ta vara på dig och ditt välmående!
Kram
Fina fina janni, ska vi boka en stuga å pysa iväg ett tag? ;) Vi skulle nog behöva det båda två ser jag :) Du vet vart jag finns om du behöver snacka av dej med någon utanför! Bamsekram
Janni vännen.
Du tar ansvar för DITT liv och ingen annans. Om människor inte vill bli hjälpta - hjälp dem inte! Man kan inte tvinga någon till hjälp och dessutom är det inte ditt ansvar att ta hand och hjälpa alla. Jag känner igen mig i dig. Jag var likadan för ett tag sen och visst sitter de i ännu. Jag kan bli så arg när ingen förstår att de behöver hjälp och när man vill ge den och får ingenting tillbaka.
Men de får det vara slut på. Vi ska inte behöva ta de ansvaret. Du ska tänka på dig själv. När man väl släpper de där med ansvar och att hjälpa andra - då kan de kanske först då förstå att de behöver hjälp.
Om jag hade varit du, hade jag mediterat mycket. De finns fantastiska meditationer som gör att du blir lugn och får ny energi.
Så lyd många andras ord som skrivs här - släpp allt med att ta ansvar för alla andra. De är deras val - inte ditt. Vad de gör med sitt liv, de får dem stå för själva. De får dem ta itu med och visst du kan visa att du finns till - men de har ju inte hjälpt hittills? Försök då istället att backa och ta hand om dig själv. Man vill så gärna hjälpa, men om ingen vill ha ens hjälp, då får man helt enkelt släppa de.
Mycket kramar och ljus till dig fina
Jennie
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Maktlösheten av att inte kunna ändra på en annan, eller en situation, när man har så stark vilja. Älskar man någon Vill man bara inte ge upp. Vem eller vad det än gäller hoppas jag att det kan börja gå åt rätt håll...Kram!!
Skickar styrkekramar!
