Just nu är det 11 månader sedan vi låg på avdelning 11 med vår 9 timmar gamla dotter och skulle sova vår första natt med den efterlängtade lilla prinsessan utanför magen.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är helt galet vad fort tiden går.
Sedan vi kom hem från Thailand släpper hon taget alltmer och står själv mitt på golvet en liten stund med armarna rakt upp eller ut, innan hon dunsar ner på blöjrumpan. Ännu inga steg.
Men hon är så stor och duktig. Hon äter som en häst, har energi som en duracell-kanin, och skrattar och gapar varje vaken sekund. Hon sover duktigt hela nätterna i sitt egna rum och hon kan klappa hundarna fint och försiktigt. Varje liten sak blir så enormt stort och mammahjärtat smälter om hon så bara plockar makaroner med sitt lilla pincettgrepp. Hon är helt enkelt det bästa som finns!

Om en månad är det dags för 1-års kalas. Det är nästan så att man blir nojjig över att allting gått så snabbt. Har man hunnit med allt, har man hunnit njuta varje sekund och av varje steg i utvecklingen?
Troligen inte.. Med sånna här små vildingar går allt av bara farten och det är bara att försöka hänga med i tempot så gott det går.


Smulan för en timme sedan, precis innan välling och nattinatt..