Idag har jag njutit av att bara vara med min dotter, att bära henne, ta upp henne i famnen och gosa och pussa och busa med henne precis när jag vill.
Från och med imorgon kommer allting vara lite annolunda här hemma och en tid framöver.
Det är något jag kämpat för länge. Jag är kluven, jag är livrädd och jag vet vilken uppoffring det krävs, inte bara från mig utan även från de människor jag har runtomkring mig. 
Jag vill för att jag vet att jag måste för att fungera som människa, fru, mamma, vän ALLT. Som det varit det senaste året har inte fungerat och jag har tänkt och ältat, skuldbelagt mig själv för det som hänt och hela tiden kommit tillbaka till ifall det kunnat bli annorlunda, om det var något JAG kunnat göra för att förhindra det här osv..
Det här är nödvändigt, hur jobbigt och kämpigt det än varit, är och kommer bli.

Den här kvällen ska jag bara vila och ta det lugnt, ladda, äta chips och se på veckofinalen av BB och sedan försöka sova hela natten.