Frihet!


Veckan i Dalarna var precis vad jag behövde. Igen. Jag var pigg, glad och hade samlat massor med kraft. 
Jag har kämpat så otroligt mycket den senaste månaden med att kontrollera mina tankar och att fokusera på det positiva, och jag tyckte verkligen att jag kommit en bra bit på vägen i att växa som människa, att stressa ner, och att ta mig tiden att må bättre och leva i nuet.
Men tankarna maler i mitt huvud vad för mening det är att kämpa om inte de man älskar mest tror på att man ska klara det och istället väntar på att man ska misslyckas.. Och om man misslyckas så ska man straffas. Det är inte rätt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den ekvationen går ihop om allt man vill är att stötta personen.

Jag är otroligt besviken. Jag vet inte hur jag ska komma över det, och just nu orkar jag inte ens tänka på det!