Överskriften till det här inlägget har jag funderat på länge. För att inte tala om innehållet.
10.000 personer läser den här bloggen varje vecka, och därför är det otroligt svårt att veta vad jag faktiskt kan skriva och vad jag borde undvika att skriva. Men det jag kommit fram till är att det inte går att tänka så.
Sanningen är alltid sanningen, hur smärtsam den än må vara, och här är min sanning, om än lite retucherad.

Det finns så många underbara människor i min närhet och lite längre runtomkring, det finns otroligt många positiva och fantastiska saker, händelser och detaljer som gör mitt liv precis så härligt och bra som jag VET att det är! Men det här inlägget ska inte handla om allt underbart, roligt och solstråligt.. tyvärr.
Det ska handla om något som tyngt mig länge länge. I många år för att vara exakt.

Jag minns inte när det här började bli en svår och jobbig grej för mig. Det är ju alltid lätt att skylla ifrån sig på andra och säga att allt är någon annans fel. Och i ärlighetens namn betedde jag mig långt ifrån på mitt allra bästa sätt, och jag var en allmänt förvirrad tonåring som skämdes över att ha fått bröst. Ja ni fattar. Osäker och trotsig.
Men åren har gått och därmed har jag också insett att vissa saker verkligen inte är okej. Vissa saker kan man bara inte tolerera. Såhär ska det ju inte vara.
Jag borde ha tagit tag i det tidigare, men istället drog jag mig undan i perioder för att återigen varenda gång, när det gått för lång tid, krypa tillbaka till korset.
Nu i efterhand inser jag att jag aldrig borde ha gjort det. Jag borde ha satt ner foten direkt. Brutit direkt, och aldrig utsatt mig själv för risken att bli såhär sårad nedtryckt som jag blivit.
Och trots att jag i vissa situationer kan vara riktigt hård och tuff och stå på mig så har jag i de här sammanhangen alltid varit lika vek som hälsenan på en gråsparv, och det stör mig nåt fruktansvärt! Varför?

Efter de senaste hektiska, stressiga och händelserika åren har jag inte haft en chans att stanna upp och tänka, känna efter, bearbeta och ta itu med. Då hade jag aldrig åstadkommit det jag faktiskt gjort och det är jag mycket stolt och glad över, samtidigt som jag är av den åsikten att problem inte ska sopas under mattan.
Istället har det här problemet växt och växt, nya saker har hänt hela tiden, plus en massa andra saker som egentligen inte har med detta att göra men som också varit tuffa, och på både gott och ont har jag den här lediga sommaren kunnat ta tag i det.
Ta reda på VAD jag känner, vad jag VILL, HUR det ska bli som jag vill, och HUR jag ska tänka för att stå stark igenom det. Jag är tacksam för tiden, för mina vänner, för min närmsta familj, för min dotter och för min man.
Jag är också tacksam att jag äntligen tänkt på mig själv och tagit ett beslut för min egen skull och inte tänkt på vad andra ska tycka. Det blir bäst såhär och livet kommer gå mycket lättare nu när det blåser medvind!