I mellandagarna var jag iväg och tog ett blodprov. Ni ska veta hur duktig jag faktiskt var. Jag gick in, satte mig i stolen, dom hissade ner mig i liggande läge, tvättade armvecket med lite sprit, satte nålen och tappade mig på några rör blod. Sen var det klart!
Jag är helt chockad själv! Fatta hur långt jag kommit i allt det här.. Min nålrädsla har verkligen hämmat mig från massvis med saker, bland annat en så enkel sak som att gå till doktorn.
Och att bli gravid med vetskapen om dessa tusen regelbundna blodprover har varit skräckinjagande för mig.
Jag vet, det låter skitlöjligt! Men sån är jag!

Min barnmorska har inte ringt upp och talat om hur provsvaren såg ut, men tyvärr har jag mina aningar att det inte ser så jättebra ut. Troligen måste jag ta järntillskott och det vill jag helst inte göra.
Jag är trött, glåmig och känner mig allmänt sliten. Hormonerna har verkligen spelat mig ett spratt senaste veckan också och jag kan gråta för än det ena och än det andra. Det vänder på 2 sekunder.
Häromdagen lyssnade jag på radion och började stortjuta när "Av längtan till dig" spelades, och jag bara kände mig så kär och lycklig. Tårarna sprutade helt ohämmat. Knäpp, ja en aning!