En svår och jobbig grej
Sitter uppe. Det är bara jag, och hundarna som ligger bredvid och snosar förstås.
För några veckor sedan var jag på min andra undersökning. Det är sedan jag fick barn som jag varit iväg på två (än så länge) olika bedömningar. Troligen blir det operation, när vet jag inte.
Igår kom ett brev om att jag fått tid för den tredje och förhoppningsvis sista bedömningen, redan nästa vecka. Jag vill ha det överstökat så jag slipper gå runt och fundera mer, men samtidigt kom det så snabbt inpå att jag inte hinner med. Jag känner mig inte beredd.
Det känns så jävla jobbigt så jag håller på att gå sönder ibland. Jag känner mig misslyckad för att det gick som det gick, även fast jag innerst inne vet att jag kämpade så in i helvete och gjorde allt jag kunde.
Kroppen är bra fantastisk egentligen. Tänk hur den anpassar sig med allt vad en graviditet innebär och gör mot kroppen. Det är såklart det kan hända saker vid förlossningen om det går för snabbt eller för sakta eller vad för komplikationer som nu inträffar, men jag tycker det är otroligt ändå hur mycket kroppen fixar att fixa.
För mig har detta inte bara varit fysiskt smärtsamt, den psykiska biten har jag nog fortfarande inte greppat hur mycket den egentligen påverkar mig. Dagligen.
Min läkare tyckte att jag skulle skriva ett brev. Så det satte jag mig ner och gjorde en kväll för ett par veckor sen.
Jag försökte minnas så gott jag kunde, minnas även de där jobbiga bitarna som jag mer eller mindre skjutit undan från mina tankar. Jag kom på mig själv med att känna hur tårarna rann nedför mina kinder, det gör dom nu också. Det är så jobbigt så jag blir arg! Jag vill inte att det ska vara såhär, jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag vill gå tillbaka i tiden och göra om. Ändra. Men det är ju försent för det.
Samtidigt är jag rädd. Rädd att det kommer gå såhär igen om jag får chansen. Tidigare var jag säker på att jag aldrig mer skulle utsätta mig eller min kropp för det, men nu vill jag, men ändå inte, men jag vill.. tror jag..
klart ni ska ha fler småttingar! det fixar du!
Det låter jobbigt det du skriver. Hoppas allt går bra för dig. Kram
Hej!
Jag vill bara säga att du är inte ensam. Jag genomgick också en vidrig förlossning för ett år sedan. Jag har ältat det om och om igen och inser väl att det kanske inte är så dumt att prata med någon om det. Hoppas det löser sig till det bästa! Kram
Nu vet ju inte jag vad du råkade ut för i samband med din förlossning men det du går igenom är du inte ensam om. Det vet jag! Olika saker kan ske, olika saker kan man aldrig hejda eller få ogjort. På något sätt måste man kanske bara acceptera, hur jobbigt det än må vara?
En kollega till mig gick sönder väldigt mycket, med betoning för mycket och fick gå igenom en del. Man trodde inte att hon skulle vilja gå igenom ännu en förlossning men jodå, suget kom och ut kom en alldeles ljuvlig liten lillasyster. Hon fick däremot snitt pga läkarens order, komplikationerna hade blivit förstora om hon brast igen.
Det jag vill ha sagt är att ingenting är omöjligt!
Allt blir bra, på ett sätt eller något annat. Är det inte konstigt att allt allt faktiskt löser sig?
Kram till dig, styrkekramar!
Du är FANTASTISK som gått igenom en graviditet, förlossning och mammarollen till er fina tjej.
/Bloggläsaren S
Usch förstår att du är rädd och att du är skärrad efter att du fått gå igenom en svår förlossning. Vet inte vad det är men antar att du sprack väldigt mkt. Min svägerska sprack hela vägen mellan och hon hade också väldiga besvär och var jätterädd efteråt. Hon opererades också och efter det så blev hon helt återställd, det läkte vad jag minns snabbt. Bra läkekött där nere. Hon har nu fått två (!) barn till efter det. Vaginalt och det har gått jättebra men hon fick MKT stöd av bm med att hålla emot osv så det inte återupprepades. Klart att ni ska få fler barn om ni vill ha det, de ska göra det som krävs för att du ska få det bra nästa gång. Snitt är ju ett alternativ helt klart i din situation om du vill ha det. Hoppas att du snart mår bättre och kommer ihåg den här perioden som en jobbig period som du kom igenom. Jag sprack också en hel del med första då jag fick ta klockan usch ingen höjdare. Men andra barnet sprack jag två ynka stygn. Vilken skillnad.
Håller med, du är fantastisk Janni!
Vet precis hur det där känns. När det inte blev som man tänkte...
Och självklart ska allt säppas ut. I skrik och gråt. Men shit alltså, du satte lilla Lilly till världen, bara du, ingen annan! Och hon e ju alldeles fantastisk. Så fy faan vilket bra jobb du gjorde!! Och blir det en nästa gång kommer det gå huuur bra som helst!
Läst din förlossningsberättelse och förstår din "skräck" min första förlossning var liknande, krystde i 2,5 timma och fick tillslut förlösas med sugklocka för bebisen höll på att få syrebrist.
Men nu födde jag en son för 6 veckor sen, och krystade 2 ggr, sen flög bebisen ut. Så det behöver inte sluta likadant igen.
Kram på dig!
usch va jobbigt :/ Hoppas det löser sig för dig!
Det låter jobbigt :( Snitt är ju ett alternativ om du inte orkar gå igenom en vanlig förlossning. Vet att det skrämmer många men min erfarenhet var att det var inte alls så hemskt och en otrolig lättnad. Snabbt och kontrollerat.
Hej. Jag vet inte vad som hänt under och efter din förlossning. Men jag vet att nästan alla kvinnor vars förlossning inte blev som de föreställt sig kommer in i en sorgefas. När den totala glädjen och nyförälskelsen lagt sig och vardagen kommer börjar man tvivla på sin egen insats och tänker på vad man kunnat göra annorlunda och så vidare. Själv tog det mig tills min son var närmare året innan jag "förlät" mig själv och kunde vara nöjd med min förlossning. FÖR MAN HADE INTE KUNNAT GÖRA DET ANNORLUNDA! Jag grät oerhört mycket och ofta innan jag kunde lämna det och gå vidare. Det viktigaste är ju att man är där för sitt barn NU! KRAM!
Jag vet egentligen inte alls vad det är som tynger dig, men det låter inte roligt alls. Skickar över några styrke kramar, i hopp om att det ska lindra lite!
Fy sjutton.. tänker på dig! Du kanske behöver få hjälp att bearbeta detta ordentligt, de måste ju ha psykologer som har erfarenhet av sådant här?
Jag blir så arg när jag tänker på att du inte blev sjukskriven, det borde väl vara självklart!? Men vi vet ju alla hur det är, en havande och nyförlöst kvinna ska väl tåla lite smärta och annan skit. Hon har ju själv satt sig i situationen.. >:( Usch!
jag tror det är viktigt för dig att få iväg breven som en del i din bearbetning. Att gå på undersökningar kan inte vara roligt men det är klart att allt ska ställas till rätta och att du ska kunna känna dig som dig själv igen. ( i den mån man kan bli sig själv efter en förlossning iallfall :-) )
