Påskdagen (söndag) var en härlig dag som vi spenderade mestadels utomhus i solen med hundarna.
Det blev en långpromenad på förmiddagen och på eftermiddagen var vi förbi vid Pappa och Maritha på fika, och sedan blev det en tur till Mamma där vi åt söndagsstek och bytte till sommardäck på saaben.
När kvällen kom pratade jag och Fredrik om hur jobbigt det var med denna ständiga väntan, och jag konstaterade att det med all säkerhet inte skulle komma igång av sig själv, utan jag var helt inställd på att jag skulle få lov att bli igångsatt. Efter att ha gått över tiden EN vecka började jag acceptera att det nog skulle bli någon veckas extra väntan och sedan igångsättning. Jag hade inte en känning!


Det var en härlig dag , bara Jag, Fredrik och hundarna, och jag är så glad att vi fick den där underbara dagen, även om jag i dåläget kände mig ganska trött och less på att ännu en dag gick utan att förlossningen drog igång. Ingen av oss hade lust att laga mat på kvällen så Fredrik gick och köpte pizza, och halv elva kröp vi ner i sängen. Fortfarande inte en känning av nånting!

Klockan halv tolv kände jag hur det liksom "rann till" och jag blev nästan lite rädd att jag kissat på mig. Sen slog det mig att det såklart kunde vara vattnet som gått. Men jag trodde ändå inte att så var fallet.
Det var en rosa vätska som sipprade under den närmsta timmen och vi ringde förlossningen vid ett-tiden då jag hade ganska onda värkar med ca 10 minuters mellanrum.
Dom ville undersöka mig följande morgon för att se att det verkligen var vattenavgång, och de trodde inte att det var dags riktigt än. Jag blev rådd att ta två panodil och lägga mig och sova så jag var utvilad.

Jovisst kunde jag sova.. INTE! Vi var båda väldigt förväntansfulla och samtidigt lite oroliga att värkarna skulle avta (som det gjort tusen gånger tidigare), men efter bara någon timme kom värkarna tätare och var betydligt mycket kraftigare. Fredrik klockade värkarna och vi försökte andas tillsammans.
Halv fyra ringde vi förlossningen igen och talade om att vi inte klarade av att vara hemma längre. De sa att vi skulle vara förberedda på att bli hemskickade då det ofta tar tid när man är förstföderska, men vi hade inget att välja på. Det gjorde hemskt ont och jag orkade verkligen inte vara hemma längre.
Jag ringde till Mamma och talade om att vi skulle komma bort med hundarna. Vi slängde snabbt ihop det sista i BB-väskan och tog med bebisens skötväska. Sen åkte vi!

Vi kom fram till förlossningen vid 4 tiden ungefär, och i bilen hade jag värkar med tre minuters mellanrum. Det var riktigt jobbigt att sitta fast i en bil, jag ville helst bara åla runt av smärta.. 
I hissen och på vägen in på avdelningen hann jag få flera värkar och vi fick till slut komma in på ett rum.
Jag bytte om till sjukhusrock och fick sedan invänta en barnmorska som skulle undersöka mig.
Det var inte förän barnmorskan undersökt mig och konstaterat att jag var öppen 5 cm som både jag och Fredrik fattade att NU var det dags. Förlossningen hade startat på riktigt. Det kändes overkligt och jag kände mig rädd. Fredrik var lugn och trygg, förväntansfull men lite nervös.


Fredrik proppade mig med äppeljuice under hela förlossningen. Energi!!


Jag hade såå ont och barnmorskan föreslog att jag skulle gå och duscha hett då jag inte ville ha någon annan smärtlindring. Vi testade.
Jag vet inte hur länge jag duschade men Fredrik stöttade mig genom varje värk och hjälpte mig att fokusera på andningen och att inte svimma där i hettan.

När vi kom tillbaka till rummet (har inget tidsbegrepp) började jag känna mig "nödig". Jag hade hört att det skulle kännas så när man var fullt öppen och krystvärkarna var på gång, så jag fick lite panik.
Barnmorskan kom och undersökte mig igen och jag var då öppen 7 cm.
De sista cm var de allra värsta. Jag fick nästan panik vid varje värk och jag är så himla tacksam att barnmorskan i princip tvingade mig att testa lustgasen, för det var min räddning i paniken.
Lustgas fungerade så himla bra för mig. Jag blev lite väl borta ibland, men det tog verkligen topparna av värkarna och det var skönt att ha något att fokusera på när värkarna var för starka för att profylaxandning skulle hjälpa mig. När varje värk närmade sig så satte Fredrik dit masken, såg mig rakt i ögonen, och hjälpte mig att andas genom hela värken. Vi gjorde detta tillsammans och det var typ den enda jag minns att han sa till mig under förlossningen. Det och hur mycket han älskade mig. Vilket stöd!

Innan vi visste ordet av det så kom krystvärkarna. Klockan var då ca 7.00 på morgonen.
Det hade nyss bytts personal och vi hade fått en utländsk äldre kvinna som jag direkt kände mig skeptisk emot. Men hon var guld värd. Fantastiskt stöttande och peppande och otroligt duktig på sitt jobb!
Hon lämnade inte vår sida sedan krystvärkarna börjat, och tyvärr skulle det bli en långdragen process.

I mitt förlossningsbrev hade jag beskrivit klart och tydligt att jag INTE gillar nålar, någon elev skulle under inga omständigheter få närvara, jag ville absolut inte ha någon av det manliga könet förutom Fredrik i förlossningsrummet, och jag var livrädd att spricka.
Nålar vet jag inte hur många dom satte, jag var så svett så de bara åkte ur, men stucken blev jag minst 5 gånger. Manliga läkare undersökte mig flera gånger, och tyvärr sprack jag en del.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig med andra ord.

När krystvärkarna kom igång tänkte jag YES! Nu kommer det gå undan. Man har ju hört att det är nära ett avslut då. Så vart det inte för oss. Jag var så slut i kroppen att mina krystningar inte räckte för att pressa ner henne, och jag hade inte tillräckligt starka värkar för att kroppen skulle orka hjälpa mig heller.
Paniken infann sig redan efter en timmes krystande då jag insåg att "det här kommer inte gå!"
Krystvärkarna kom varje minut så det blev inte mycket till vila emellan, men jag, Fredrik, barnmorskan och lustgasen samarbetade bra ändå tycker jag, även om jag i dåläget verkligen var panikslagen och grät och skrek.

Efter två timmars krystande började läkarna droppa in för att se varför hon inte kom ut. De trodde att ansiktet var vänt uppåt istället för neråt (villet tydligen inte är bra), men efter undersökning konstaterade dom att hon låg helt rätt, dock satt hon fast.
I dimman hörde jag att de började diskutera sugklocka och jag blev livrädd. Conehead, nej tack!
Samtidigt insåg jag att det här faktiskt inte skulle gå. Jag klarade inte att krysta tillräckligt hårt. Hon satt fast. Tankarna flög i huvudet att hon skulle få syrebrist och dö innan dom hunnit med akutsnitt, men hennes hjärtljud var perfekta hela förlossningen igenom. Tack och lov!
Barnmorskan tyckte ändå inte att sugklocka var ett alternativ, och hon ville ge mig chansen att föda på vanligt vis, även om läkarna tyckte annat.
Värkstimulerande dropp installerades och värkarna blev kraftigare.

Barnmorskan tvingade runt mig i alla möjliga ställningar, och smärtan var helt sjuk. Jag fick prova stående, på knä i sängen, på sidan och liggande på rygg (som jag själv föredrog).
Efter den sista stående-perioden fick jag återigen lägga mig ner på rygg. Äntligen hade det hänt något!
En liten hårtuss stack fram och Fredrik var såklart! tvungen att titta. Det verkade som att lillan var mörkblond.
Barnmorskan frågade om Fredrik ville vara med och förlösa, för nu skulle det strax bli bebis!
NEJ!! skrek jag, han ska inte vara där nere och titta!
Barnmorskan kallade in en sköterska som skulle hjälpa till att trycka på magen samtidigt som jag hade en krystvärk. Äntligen efter tre timmars krystande så kom hon. Det gick så fort. Vi hann inte fatta vad som hände. Hon bokstavligen pluppade ut.

Stor och fin var hon. Barnmorskan trodde på uppåt 4 kg.
Det tog någon timme innan de vägde och mätte henne. Den första timman med henne är lite som i en dimma, men jag vet att de försökte sy mig medans Lillan låg på bröstet och myste med sin mamma och sin pappa.
Fredrik fick klippa navelsträngen :)


Stolt Pappa klipper av navelsträngen


Barnmorskan var osäker på hur mycket jag brustit och kallade på en läkare. De försökte sy, men då det var mycket och invändigt så var det bäst att skicka upp mig på operation istället.
Fredrik blev själv med Lillan och jag rullades iväg till operation där jag sövdes ner.

Två timmar senare vaknade jag igen. Fredrik, Lillan och vår goa barnmorska kom och hämtade mig på uppvaket. Vi fick sedan komma till avdelning 11 där vi fått ett familjerum och skulle spendera ett par dagar så jag skulle få hållas under uppsikt och läka.


Här fick vi den berömda "fikabrickan" och där satt vi, med vår underbara dotter. Helt ofattbart!



Skål för vår älskade dotter!!