Min älskade prins

Natten till igår vaknade vi 7-10 gånger av att Elvis hade nån typ av anfall. Ni som har chihuahua vet vad jag menar. Det låter som om dom inte får luft och anfallen höll på i ca 5 minuter vilket dom absolut inte brukar göra.
Dom här snorkningarna är vanligt hos chihuahua, men Elvis har aldrig haft något sånt.
Anton och Fia var här igår och Elvis fick flera anfall under tiden. Fia visste att vi grillat under helgen och frågade om han kunde fått i sig nånting med ben.
Paniken vällde upp inom mig.
Inatt ringde jag akutveterinären, för jag var så rädd att nånting sitter fast och att han ska sluta andas. Hon rådde mig att avvakta under natten.
Han har haft flera anfall under natten och även nu på morgonen.
Öronen är bakåtfällda, han är ledsen, låg, och han söker sig till oss hela tiden, som om han vill ha hjälp. Det gör så ont i min mamma-nerv så ni vet inte.

Jag åker till djurakuten och sätter mig med honom nu. Han ska inte behöva ha ont någonstans.
Kvinnan i receptionen på djursjukhuset sa att det kan ta väldigt lång tid, det är som akuten för oss människor, men jag kan inte avvakta längre nu. Nånting är fel. Väldigt fel.

Det är så hemskt det är när ens små älsklingar mår dåligt.. Det är en fruktansvärd känsla :(