Imorgon ska jag följa med en av mina absolut närmaste till sjukhuset.
Det känns väldigt oroligt, eftersom jag vet vad hon går igenom och hur hon känner sig just nu.
Jag har varit där själv.

När jag var 14 år fann jag en knöl i mitt högra bröst.
Jag berättade det för mamma i lite smått panik, och hon tog mig till doktorn bums för en undersökning.
Trots att vi har bröstcancer på min pappas sida i släkten togs det inga prover överhuvudtaget, men man sa att den "nog skulle behöva tas bort med operation"
Jaha! Tiden gick.. och visst var man orolig men tänkte inte mycket mer på det.
Efter ca 1 år hade vi fortfarande inte hört från sjukhuset, och knölen hade inte bara växt och börjat sticka ut, den hade också gått från att vara rörlig till att ha vuxit fast i vävnaderna.
Jag hade panik!
Jag ringde sjukhuset och fick tid för operation bara ett par dagar senare.
Knölen visade sig vara godartad, men det var ändå en chansning läkarna tog när dom inte ens tog prover på den eller lät mig göra en mammografi.

Jag var "lindad" och fick inte röra mig mer än nödvändigt på över 3 månader, vilket innebar att jag varken fick vara med på skolgympan eller rida under den tiden.
Jag kan fortfarande känna mig orolig över att det ska komma tillbaka och jag känner igenom brösten lite då och då för säkerhets skull, det tycker jag alla tjejer/kvinnor borde göra.