Det är en ganska låg Janni som sitter här hemma i soffan.
Jag blir så jävla trött och förbannad på mig själv att jag nästan kräks.
Samtidigt står jag ju för att man ska tillåta sina känslor att komma, men det gör att bra ont också när dom kommer. När man slits emellan tro, hopp och förtvivlan känns det som att organen ska hoppa ut ur kroppen ungefär.
Jag känner mig frustrerad, både på Dig, och på mig själv.
Såhär ska det inte vara!

Men jag är jag, och jag tänker tillåta mig själv att känna som jag känner. That´s it!

Nu ska jag ta en tur med hundarna och lugna ner nerverna några hekto. Jag avskyr att känna mig såhär ledsen, förtvivlad och maktlös!!