Jag har tagit helgen från kliniken, och det känns skönt.
Jag ska bara vara med mina grabbar och göra ingenting.
Känns dom det enda rätta och som jag orkar med just nu.

Fann en blogg nyss, skriven av en person som jag trodde gått under jorden för längesen.
Hon är och har alltid varit en otroligt knepig person, och tyvärr har hon sårat mycket mer än hon verkar fatta.
Vad jag inte fattar är hur hon kan finna nya vänner som ger henne förtroende och som hon sedan kan krossa. Ja det är för mig en gåta. Nu vet jag att hon lever iallafall, och hon lär förmodligen fortsätta som hon alltid gjort. Det kommer dock aldrig mer drabba mig. Tack och lov för det!

Inga fler  funderingar kring det, jag har mina egna problem, och det är nog för stunden. Mycket mer än såhär tror jag inte man orkar..