Jag har alltid varit en person som tycker det är bättre att tala om hur man känner och vad man tycker, än att gå och hålla det inom sig, kanske känna besvikelse och ilska gentemot någon eller något som hänt, och inte själv ge personen ifråga en chans att veta hur man känner sig och varför.
Man kan ju inte förändra något man inte själv uppfattar eller vet om, eller hur?

Jag sitter inte här och tycker att jag är någon expert, men efter de erfarenheter jag har fått under mina 24 år, så är det faktiskt det bästa att vara rak och ärlig, även om det kanske ibland smärtar.
I det långa loppet tror jag att smärtan blir lindrigare om man varit ärlig, än om man gått och känt något man inte vågat berätta eller ta upp med rädsla för den andra personens reaktion.
Det här gäller inte enbart förhållanderelationer, utan ALLA relationer. Om det så är ens Mamma man bara vill klubba en hammare i skallen på varenda gång hon tjatar om en viss sak eller lägger sig i, eller om det är pojkvännens eviga festande och odrägliga beteende man mår dåligt över, så tycker jag att man är skyldig denna personen (och relationen med för den delen) att tala om hur man känner så det kan bli en bättring.
Med detta inte sagt att det alltid blir bättre bara för att man yttrar sin åsikt, men då får personen iallafall en chans att ändra på något om det skulle vara så att det sårar. Har man inte ens försökt så har man ju inte ens gett det en chans. Och det om något tycker jag är Orättvist och Fegt!

Ibland händer saker vi inte kan styra över. Ganska ofta faktiskt. Men har man då en sådan öppen och skön relation så tror jag att man lättare kan komma fram till en lösning, tillsammans, och det inträffade kanske inte behöver bli en sån katastrof som man först trodde.
Finns där ingen kommunikation eller förståelse, ja då har man helt klart större problem än det som just inträffat!

En händelse under hösten har gjort att jag funderat och funderat och grubblat över detta, och jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan undvika att prata om saker och försöka lösa. Men det är ju jag.
Jag har ikväll fått ventilera mig och säga min åsikt och vad jag känner, och det är förbannat befriande ska ni veta. Även om inte jag kan lösa problemet så släppte en sten från mina axlar när jag fick säga mitt, för även om det inte gäller mig rätt och slätt så har jag ändå blivit otroligt känslomässigt involverad, och det har påverkat mig ganska mycket den senaste tiden.

Jag tänkte så mycket klokt när jag satte mig ner och skulle skriva detta inlägg, men nu kan jag inte formulera mig alls. Jag hoppas ni förstår vad jag menar i stora drag iallafall (om ni orkat läsa ända hit vill säga..)

Så mitt råd, PRATA MED VARANDRA! VAD DET ÄN ÄR..
Jag lovar, inget blir bättre av att gå runt och bita ihop eller "sopa under mattan" och tro att problemet försvinner. Det kommer komma upp till ytan, och då är risken att allt går åt helvete i stället för att man försökt göra något åt saken direkt problemet uppstod..

Och med det säger jag natti natt!