Det händer mycket på förhållandefronten just nu.
Det känns lite som att det är antingen/eller nu.
Antingen skaffar man barn, kombi, hus och gifter sig, eller också gör man slut.

Det har fått mig att fundera litegrann kring ämnet.
Våren och sommaren är ju en kärlekens tid. Antingen för den flörtande singeln, eller för de förälskade paren.
Sen kommer sensommaren och hösten börjar sakta smyga sig på..
Antingen är man nyförälskad, eller också känner man av den där slentrianen och vardagstjafset där hemma. (Troligen det sistnämnda)

Känner du igen dig? Kanske dags att ta dig en funderare.

Om du själv går och undrar över ditt förhållande är det ett tecken på att något inte stämmer. Då kan du antingen försöka göra någon större förändring i relationen, eller fundera över om det är dags att gå vidare.

Ofta stannar vi kvar i en relation av lathet eller av rädsla och osäkerhet över vad som kommer att hända när man står på egna ben.

Men är du osäker, bryt upp. Du öppnar fler dörrar än du stänger. Eller hur!

Det är vanligt att den som gjort slut fortsätter att kontakta sitt ex, kanske av dåligt samvete eller för att personen blev så ledsen vid uppbrottet.

Detta är något jag tydligt märkt av i de fall jag känner till.
Det bästa är att ta avstånd, även om det är svårt, det gör läkningsprocessen svårare både för den som blivit lämnad men även för den som bestämt sig för att lämna relationen.

Efter ett uppbrott är man oftast väldigt osäker och labil, men det finns även dom som verkligen finner sin inre styrka och formligen strålar. Oavsett vad som händer och hur man känner sig är det viktigt att hålla huvudet högt. Att inte gräva ner sig och känna sig värdelös.

Säger man ja till någon som egentligen inte är rätt, så säger man ju automatiskt nej till någon som kanske är den rätta.

Min antingen/eller känsla har florerat runt i tankarna nåt halvår nu.
Jag har funderat och funderat och funderat.
Vad är det som gör att "alla" helt plötsligt ska ha barn, gifta sig, köpa hus, kombi mm, ena stunden, för att i nästa stund komma på att man inte älskar varandra tillräckligt mycket för att leva tillsammans??
Är det "ihoplappande" av förhållandet, eller är det helt enkelt för att man tror att allting var så bra och sen kom man på att ojdå, hon var kanske inte den rätta som jag trodde för 2 månader sen när vi köpte hus.
Kanske var det tillochmed så att man känner en yttre press och stress för att "alla andra gör det".
Läste en artikel om just detta på expressen för ett tag sen, just om grupptryck.
Det kan ju tyckas lite knepigt att man faller för grupptryck och skaffar barn, men varför skulle det inte kunna vara då?
Känner man att "ALLA" kompisar gifter sig/förlovar sig, eller vad det nu är, så kanske man omedvetet känner sig tvungen att göra samma sak.

Jag kan bara utgå ifrån mig själv, och för ett år sen var jag väldigt inne på att skaffa barn.
Det kändes som "alla andra" ska ju ha barn. Jag såg inget annat än gravidmagar och barnvagnar.
Som tur var tänkte jag efter några gånger till.
Idag känner jag att var sak har sin tid. Det är mycket som ska ordnas först.
Jag vill ha en utbildning, ett bra jobb, en ordnad ekonomi, ett hus där jag och min familj kan bo och där mina barn kan växa upp, jag vill ha en stabil relation med mycket kärlek, och jag vill vara mycket mer säker på mig själv än jag är idag.

Jag och min vän har diskuterat detta rätt mycket sista veckorna (det har sina orsaker), och kanske är det så att man känner att något saknas.
Jamen vi skaffar barn så kanske det blir bra. Vi köper en hund så ordnar sig allt. En båt kanske vi behöver också.
När barnet fötts, hunden inte längre är valp, och båten behöver göras iordning, kanske man vaknar upp och inser att "fan, det blev inte bättre än såhär"'
Det är det jag tycker är så sorgligt.

Kanske är det såhär i många fall, kanske inte.
Jag tror bara det är viktigt att man tänker sig för innan man låter det gå för långt.
Det kanske är jättegulligt med en liten hundvalp, men den ska tas om hand också!!
Känner att jag lite kom ifrån ämnet nu, men jag ville bara skriva av mig...