Häromdagen kom jag att tänka på det här med hur människor kommer och går in och ut i ens liv.
Vissa perioder umgås man mycket, andra mindre, ibland kanske man inte hörs av på månader, ja tillochmed år.
Betyder det då att man inte är vänner längre, eller är det bara att vänskapen är så stark att den överlever att man är ifrån varandra en längre tid?
Vad jag inte kan förstå för mitt liv är varför det blir så. Varför ses och hörs man inte?
Vad är det som gör att det är så himla jobbigt och ansträngande att ta sig tiden att höra av sig och fråga hur det är?
Det kan vara så att vissa saker har hänt, man kanske känner sig sårad av någon anledning och inte vill tala om det, eller också är man besviken och arg över något som man behöver tid på sig att smälta.
Kanske är det mycket på jobbet, man har personliga problem hemma som man inte vill lämpa över på andra, kanske skäms man över att man inte hört av sig och låter det gå ännu längre istället.
Vad det än är som ligger bakom tror jag att det är viktigt att man är ärlig och talar om vad man tänker, tycker och känner. Ärlighet är bland det viktigaste en vänskap bör innehålla.

Om inte förtroendet och tilliten finns, vad finns då?

Det här är något jag troligen aldrig kommer förstå mig på.
Om jag bryr mig om en person, så vill jag veta hur den personen har det.
Ibland kan det gå ett par veckor utan att man hör av sig, särskilt om man har det körigt med skola, renovering, personliga problem osv.. men det är så lätt att missförstånd och tråkigheter uppstår om man inte talar om anledningen till att man varit/är så off. Och visst är det otroligt synd ifall två fina vänner ska glida ifrån varandra på grund av något som egentligen är ett missförstånd i grund och botten.

Det har dock kommit och gått och kommit tillbaka personer i mitt liv också.
Det är såklart tråkigt när man tappar kontakten, men det är alltid fantastiskt kul när man tar upp kontakten igen, och man looooooovar att man inte ska kasta bort vänskapen igen.
Ändå blir det kanske så.. kanske inte.

Förra veckan gjorde jag ett medvetet val.
En vän från förr sökte upp mig och ville lösa olösta saker.
Jag kunde inte.
Jag är alltför ofta den som är godtrogen och alltid ger personer en andra, tredje och tillochmed fjärde chans,  (vilket jag många många många gånger fått sota för) men i det här fallet har jag slut på ord.
Ärligt talat minns jag inte känslan av sveket som jag kände den just då, men jag vet inom mig att det är för svårt att bearbeta och ens försöka förlåta.
Det är inget jag vill dra upp, utan jag kommer låta det sova.
Det kanske är naivt av mig, kanske borde jag försökt förlåta, men vissa saker kan man inte förklara.

Vad jag ville säga med det här var egentligen ganska många saker. Tyvärr blev det (som alltid när jag ska försöka vara känslosam) bara en enda stora röra.
Jag skyller på febern.
Jag ville iallafall bara lätta hjärtat och hjärnan lite, och det tror jag ni förstår.