Idag får vi fikabesök. När jag frågade Lilly vad vi skulle baka skrek hon rätt ut: Tååååååårta!
Okej, tårta är till för födelsedagar tycker jag, egentligen, men eftersom hon så himla gärna ville baka just tårta så gjorde vi små mini-prinsessbakelser. Marsipanen räckte egentligen inte riktigt till, men jag dekorerade med lite blommor så det inte syns så mycket. Man tar vad man har! Jag hoppas de blir goda iallafall.
Snart kommer våra bloggvänner Annamalin och Liv hit. Det ska bli riktigt kul att ses på riktigt :)

Snart och snart.. Om ett par månader åtminstone..
Och jag har redan börjat fila lite på kalasplanerna. Lilly föddes på ju påsk 2010, och i år faller födelsedagen in på påsk igen. Närmare bestämt på skärtorsdagen. Därför är jag sugen på att ha gult färgtema på bakning och dukning. Jag tycker färgen ljusgul är så fräsch och vårhärlig! Och våren längtar vi ju alla efter..

Lagerhaus hade fått in en massa kul nyheter för oss som älskar kalas och bakning.
De här sakerna kommer jag skynda mig att inhandla innan de tar slut. Ljuvliga!

Jag är så glad att Dalahästen har gjort comeback. Den går att få tag i i alla möjliga fina färger, former och på allt ifrån kuddar, plädar och trähästar. I love it!
Jag har ju hela min släkt uppe i Dalarna och har varit där under hela min uppväxt, så Dalahästen ligger mig varmt om hjärtat. Tre stora fina trähästar har vi i hemmet, två kuddar, en gosehäst, dalahäst-blockljus och en duk. Önskar en vacker pläd till soffan också så det ska jag försöka få tag i. Dalarna är hemma för mig!


Det är fortfarande mitt i vintern men i hjärtat känner jag vååååååår. Snart är den på intåg, hoppas jag. Och med vår blir jag som alltid sugen på marina toner. Jag tycker det är så mysigt och fina färgkombinationer.
Bondelid har fått in en jättefin serie med passande nog Dalahästar, och Dalkulla som Lilly är så ska hon såklart ha Dalahästar på kläderna också. Massa fina favorittjej!

Jag hade inte bakat sedan jul, så suget efter just själva bakningen var otroligt stort för någon vecka sedan.
Jag hade massor med idéer i huvudet och bestämde mig för att klicka hem lite roliga nyheter till min samling.
Leveransen var snabb och smidig och 9 nya utstickare, sugarpaste i olika färger, nya formar, strössel i olika mönster och smaker anlände i onsdags, och sen var jag redo att börja mitt storbak!

Det blev chokladcupcakes (både stora och minisar) med bitar av mörk choklad, grädde (min kära man glömde köpa Philadelfiaost så det blev ingen cream cheese frosting som jag först tänkt), chokladströssel i form av små stjärnor, och figurer i sugarpaste som jag tryckt ut med hjälp av nya utstickare. Enkelt och såå kul!

Vad tycker ni? Blir ni fika-sugna..?

Jag känner mig som världens mest negativa och tråkiga människa. Det känns som det är negativt på negativt, ledsamt på ledsamt, och skit på skit. När tar detta slut?
Jag är så trött så jag vet inte var jag ska ta vägen, och med allt som händer hela tiden är det inte konstigt att det ständigt är nattsvart, eller iallafall molnigt, och det blir man ju inte direkt piggare utav.

Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska göra. Jag står vid vägskäl hela tiden, utan att veta var jag ska.
Jag försöker ta ett steg i rätt? riktning, men det kommer tio bakslag istället som gör att jag ångrar det där steget jag ändå försökte ta. Den här handen jag ändå försökte sträcka ut. Det går inte.
När jag tror att ETT problem sätter käppar i hjulen för att få saker att fungera blir jag ju såklart alldeles över mig given när jag inser att det finns problem en miljon gånger större än vad jag trodde var grundproblemet, och dessa i sin tur förvärrar ju grundproblemet och gör att vi aldrig kan komma vidare.

Många är sårade, särskilt Jag. För det är liksom på mig ansvaret att rätta till allt detta hamnar. Och nånstans mitt i allt "jag måste ta på mig ansvaret för ingen annan gör ju det" så känner jag ändå att det är FEL!!
Samtidigt kan jag ändå inte släppa allt jag nu fått veta heller, för VEM ska ta hand om det om inte jag gör det? Det har jag redan gått på tok för långt och det känns som att vadsomhelst kan hända om ingen gör nåt!

Men hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt, eller som rättare sagt inte inser vad han har för problem, och att dessa problem i sin tur leder till att man praktiskt taget förstör sitt liv, och många andras med för den delen. Allt det som man egentligen har brytt sig om blir inte värt nåt istället.

Jag har fina vänner, tack, jag har mamma, tack, men sen då..? OM man behöver nåt mer.. Var finns dom? Och hur ska man klara av att acceptera att dom kanske aldrig kommer att finnas på det sättet man behöver och önskar..?